När han nervöst vred sitt huvud mot höger såg han McDonald’s gyllene bågar ovanför ingången. Nervositeten växte sig starkare för varje sekund som passerade. Han vred huvudet åt vänster och skymtade Akademibokhandelns logga. Själv stod han mellan, människor skyndar i en rasande fart förbi, en del kanske är på väg hem, andra tillbaka till jobbet. Han verkar inte synas, han trivs med att inte synas.

Han var lite tidig men undrar nu vart hon är, hon är några minuter sen, tankarna roterar i allt snabbare takt genom sinnet. Han tittar upp och hon kommer, med sin basker, sin härliga, vackra basker som han senare kom att älska men som han i just det där ögonblicket tycker är ful. Han borde tänka på hur kort hon är men han bryr sig inte. Hjärtat klappar. Hon har sett honom, hon går med målmedvetna steg fram till honom, en snabb kram som snabbt flyr minnet. Ögonen möts, så mycket som finns mellan de två och så lite, så mycket som kommer utforskas under de kommande månaderna, så mycket att lära, om sig själv, om varandra, om livet.

De vandrar sakta längs Götgatan, han är nervös och undrar om hon känner likadant, han ser inga tecken på det. De pratar, om allt, det är som om de aldrig har varit ifrån varandra, som om ämnena aldrig tryter. De är de första timmarna av pratande i verkligheten, mer än bara de timmar som tillbringats på telefon. Det här är det verkliga testet, det är här som det avgörs, det var därför han var så nervös.

Nervositeten är inte kvar, allt som existerar är deras långsamma vandring. De vandrar genom Nordstan, ut på gatorna, Kungsgatan upp mot vyerna av stadens hjärta. De vandrar tillbaks, vagt medvetna om att det kommer ta slut om en stund när hennes pendeltåg försvinner bort från perrongen.

De pratar om allt, om kläder, om anonyma möten på stan, om komplimanger, om historia och framtid. I de ögonblicken existerar deras olika världar inte, de är en enhet som vandrar vidare längs gatan.

På stationen sitter de och pratar. Pratar om ögon, om hennes vackra eskimåögon som dagen till ära döljs osynligt bakom kontaktlinser. Inga glasögon för hon vet att en puss, en kyss blir krånglig om båda har glasögon. Ingen puss eller närheter kommer deras väg, de sitter jämte varandra, mot varandra, talandes.

Ett pendeltåg måste ge sig av ut mot förorten som är hennes hem och han måste återvända till sitt så långt därifrån. Hon kliver på tåget, han står mitt emot, han vågar inte röra henne, inte ge henne en puss, en kyss, han står där.

Hon står där, vill ge honom en kyss men vågar inte, kan inte läsa av honom, vad vill han? Hon sträcker ut sin påse och ger den till honom med orden som gör att han lovar att inte kolla, inte se vad den innehåller innan hennes dörrar har stängts och hon är på väg.

Dörrarna stängs. Hon försvinner, för alltid undrar han? Han andas tungt, är lycklig, riktigt lycklig och besviken på sig själv, en liten kyss kunde han ha vågat. Påsens innehåll avslöjas som ett kort och en cd-skiva. En bränd Winnerbäckskiva, ”Till Anders Konstnären från Solveig den lilla lilla syrran”, en skiva med låten som kommer få honom att gråta, gråta för att hon inte finns där i hans liv, låten som får honom att älska henne för den hon är. Ett vykort med tankar syns utanför hans glasögonbåge, ögonen fokuserar och han läser om hennes önskan för deras möte, en liten tanke med hopp. Det kommer för alltid vara det mest romantiska någon har gjort för honom.

Han vandrar därifrån, ovetandes om de känslor som kommer spira, den kärlek som kommer att finnas inom honom, det sinnets brand som kvävs i en 7-Elevenbutik på Avenyn.