En underbar resa det tycktes. Den jag var i färd att göra. Underbar kan tyckas, så som jag sade.
Jag hade packat i två dagar och min resväska var nu, med packningen i, ett nästan fulländat verk.
Så som jag lärt av min mor när det gäller just packning av kläder bör man tänka sig kroppen inifrån, från mitten på kroppen, och ut.

Underkläder
Strumpor
Tröjor
Byxor
Tjocka tröjor
Jackor/rockar

Kläderna var nu vikta i alldeles raka rektanglar av tyg som lätt kunde passas in i min resväska. Sålunda var inte väskan särskilt svår att stänga, men för säkerhetsskull hade jag spänt en rem runt väskans midja och in igenom handtaget. Remmen som jag förövrigt använt som livrem en gång på en tidigare resa då jag av misstag hade glömt min vanliga livrem.

Det var vår och mina reskläder, de som jag nu hade på mig inför resan, var något varma. En svart rock gjord av en ganska tjock väv med ett foder av en mycket tunnare tyg som glänste i solljuset när slaget på rocken gled åt sidan i motvinden när jag traskade mot perrongen.
Jag hade frusit när jag vaknade och fått en sinnesbild av att det var ganska kallt ute och i och med den så hade jag automatiskt snurrat en halsduk kring halsen. Under rocken hade jag en stickad tröja som i och för sig inte var vidare tjock.

Min hals kliade redan då det stickade materialet tillsammans med halsduken reagerade med svetten som trängde ut genom porerna. Väskan kändes ganska tung och promenaden mot perrongen kändes lång och det var skönt att ha den avklarad.

Efter en liten stund enligt klockan, kom tåget in på stationen och stannade framför mig på perrongen. Situationen kändes tidlös och jag såg mig själv i sepia mot en sepiafärgad himmel.
Tåget var silverfärgat och vårsolen reflekterades mot den veckade plåten. Fönstren med avrundade kanter var smutsiga och gummilisterna var av sådan typ som lätt färgar av sig om man rör vid dem.

Dörrarna öppnades och en korridor med väggar och detaljer av mörk träfanér framträdde diffust när mina ögon fokuserade på det som fanns därinne. Jag höll väskan tungt framför mig och gick in genom dörröppningen. Korridoren var trång och det var rena turen att jag slapp möta någon annan med packning här. Till höger om mig fanns kupéerna och folk från andra stationer satt redan i de små rummen och samtalade.

Efter att ha lokaliserat kupé nummer 19 insåg jag att jag måste ha blivit felbokad. Istället för att få en kupé ensam satt redan två män och en kvinna därinne. De två männen samtalade tyst om någonting alldagligt och kvinnan betraktade tyst med glimtar över dagstidningen de två männen. Männen såg alldagliga ut och de verkade vara i trettioårsåldern. Man nr1 hade bruna läderskor på sig och hans byxor verkade vara lite för korta och man kunde se ett par vita strumpor som hade korvat sig ner närmare fötterna. Han hade på sig en brun, ganska tjock, mockajacka med stora knappar. Knapparna var förmodligen av plast och de var spräckliga i svart och vitt, förutom den översta knappen som var helt svart och lite mindre än de andra knapparna. Under mockajackan hade han en svart och vit lusekofta med förvånansvärt detaljerade spännen.
Hans hår var mörkt och ganska kort och näsan var besynnerligt stor och hans läppar såg nästan uppfläkta ut. Man kan säga att han var en karikatyr av sig själv.

Man nr2 såg mer alldaglig ut och hans kläder gjorde inte mycket väsen av sig. Att idag försöka komma ihåg vad han hade på sig är omöjligt.

Kvinnan var på intet sätt alldaglig och det är därför jag beskriver henne sist. Hon var zigenerska och även fast det är svårt att bedöma åldern på kvinnor av detta folkslag så betraktade jag henne som ganska ung. Hon hade ganska långt svart hår som på något sätt var uppsatt i två små knutar ganska långt bak på hjässan och därifrån hängde resten av håret ned över ryggen. Hennes lugg låg snett över pannan och hennes bruna ögon rörde sig långsamt ovanför tidningskanten. Hennes vita blus med broderier var en kontrast mot männens klädsel. Dock fanns en viss likhet mellan lusekoftan och blusen. En stor svart kjol som med svårighet hade lagts tillrätta i sätet dolde hennes ben. Min spontana känsla var att hennes hud var ganska mörk, men vid närmare eftertanke tycktes huden mer vara av en grå ton, nästan blek.

Männen satt ytterst mot dörren och kvinnan satt inne i det vänstra hörnet precis under väskhyllan. Männen satt lite framåtlutade och man nr1 gestikulerade med händerna och rörde de uppfläkta läpparna och det var ganska svårt att höra hans röst.
Kvinnan tittade upp mot mig med en ganska överlägsen blick som om att jag redan dömt henne för hennes klädsel och männen bara lutade sig tillbaka utan att titta upp på mig när jag gick förbi dem. Utan att röra en min lyfte jag upp väskan högt över huvudet och lade den bredvid den väska som jag bedömt var kvinnans. Hennes väska var ganska stor och mjuk och var sydd av konstläder. Den var gammal och konstlädret hade på sina ställen spruckit upp så att man kunde se den vita väven under den svarta lackfärg som en gång varit glansig och fårad.
Bredvid kvinnans väska låg, vad jag kunde bedöma, den väska som ägdes av man nr2. Den var av vanlig anonym typ. Förmodligen inte särskilt dyr. Bredvid hans väska låg en gammal svart resväska som var täckt av klistermärken. Det var inte någon tvekan om att denna väska tillhörde man nr1. Till vänster om den väskan låg en korg som var omsorgsfullt inlindad i en handduk. Med tanke på korgens placering var det svårt att bedöma vems korgen var. Den första tanken var att det måste tillhöra den förste mannens, eftersom det låg bredvid hans väska. Dock var det alldeles för prydligt lindat för att egentligen tillhöra honom. Det kan inte heller ha varit den andre mannens korg. Han var alldeles för anonym och vanlig för att placerat sin korg så pass långt ifrån sin egen packning. Jag utgick härmed ifrån att korgen tillhörde kvinnan. Det kändes inte helt otänkbart att hon, med sin självsäkert överlägsna blick, placerat en korg så långt ifrån sin egen packning. Det kändes dock märkligt att hon hade placerat sin väska så långt som det var tänkbart ifrån sin plats och sedan placerat korgen precis ovanför sitt huvud.

Efter att jag lagt min väska på väskhyllan satte jag mig mittemot kvinnan. Hon tog ner tidningen och tittade på mig. Efter att ha tittat på mig i kanske en halv sekund så tittade hon ner i tidningen som nu låg i hennes knä, vände sida och lyfte sedan upp tidningen igen för att än en gång smygtitta på det som hände runtomkring henne.

Tåget började nu rulla och med ens lutade sig männen tillbaka och ägnade sig åt sig själva. Man nr1 tog upp en bok som han började läsa i. Man nr2 lutade sig långt bakåt och lade nacken mot sätets avslutande ryggstöd.
Kvinnan lade ifrån sig tidningen, flyttade sitt ena ben så att det låg över det andra och sedan började hon titta ut genom fönstret. Efter ungefär en timme blev jag rastlös och jag funderade på att ta en kaffe i cafévagnen, men bestämde mig istället för att försöka låna kvinnans dagstidning. När hon såg att jag var på väg att fråga henne så tog hon raskt upp tidningen som låg vid fönstret, tittade på mig och började sedan läsa i tidningen igen. Med tanke på tidningens utseende så var det inte en ny tidning och sannerligen inte zigenerskans. Tidningen måste ha legat där redan när hon kom.

Lite småsur gick jag ut ur kupén och gick i den trånga korridoren mot cafévagnen.

Till min förvåning så smakade kaffet ganska bra och jag hade även beställt en kanelbulle som inte smakade så dåligt den heller. Jag gick nu genom korridoren igen och när jag stannade utanför kupé nummer 19 så fick jag en sådan underlig känsla och den skrämde mig rejält. En klump formades i halsen och nacken spände sig ordentligt. En rysning gick längs min rygg och håret på armarna reste sig. Om jag i denna stund varit ensam hade jag med ens gett ifrån mig något skrämt ljud, men jag ansträngde mig att inte skrika och känslan försvann.
Något omskakad satte jag mig i mitt säte igen.

Jag tittade ut genom fönstret och naturen där utanför såg vacker ut. De stora fälten började bli gröna och så även träden. Solen lyste fortfarande intensivt och ibland bländades jag då solstrålarna tittade fram mellan träden. När solstrålarna försvann och naturen åter blev mörk såg jag bara en stor blå fläck i synfältet.
Jag försökte nu istället titta i kupén igen. Jag såg att männen och kvinnan satt där fortfarande, men jag kunde inte se deras ansikten.

När mina ögon började vänja sig tittade jag på kvinnan igen. Hon sänkte tidningen sakta från ansiktet och hon tittade på mig på ett helt annat sätt än förut. Hennes förut självsäkra blick var som förbytt. Med en mycket skrämd blick tittade hon nästan bedjande på mig. Hennes händer började skaka så tidningen prasslade. När hon märkte det så lade hon tidningen hopfälld i sitt knä. Hon lade armarna längs det som jag antog var hennes lår. Hon flackade ett tag med blicken runt om i kupén för att sedan göra en rörelse som för att resa sig upp, men hon satte sig på en gång ned igen.

Situationen skrämde mig och jag förstod inte alls vad som hände. Männen satt fortfarande tyst. Den ena läste och den andra vilade sig.

En tår rann nu ned för kvinnans kind och jag lutade mig fram för att fråga vad som var felet. När jag närmade mig henne tryckte hon sig längre in mot sätet som om att jag inte var välkommen. Hon tog tidningen från sitt knä, skakade nästan i spasmer och överlät tidningen till mig.
Utan att förstå vad felet var tog jag tidningen och bläddrade i den sida för sida.

När jag kom till den sista sidan så såg jag ett litet kuvert som satt fastkilat i tidningens pärm. Kuvertet var öppet och i den låg några lappar. Lapparna var av den vanliga typen man hittar i små anteckningsblock och den övre vänstra sidan var avriven lite för mycket på nästan alla papper.

Bokstäverna i brevet var skrivna med blyertspenna och de var små. Personen som skrivit brevet hade lyckats klämma in två rader text på en rad.

Följande gick att läsa i brevet:

“Du barmhärtige samarit, hjälp mig!
På min väg ned mot Rom träffade jag en mycket hjälpsam man. Mannens namn var Signore Gollinelli. Han var mycket äldre än jag och han hjälpte mig hela vägen från tågstationen till det ställe där jag skulle bo under min vistelse i Rom.
Mannen bjöd mig på middag och vi fann snabbt tycke för varandra. Det var främmande för mig att bli attraherad av en så mycket äldre man.
När vi hade ätit klart tog vi en promenad i Rom och Signore Gollinelli visade mig, inte bara de kända platserna, utan även de mindre gatorna och gränderna och allt vad man kan finna där. Vi gick hand i hand genom natten tills han eskorterade mig till mitt hotell.
Signore Gollinelli bad om att få följa med upp till mitt rum och jag ville inte neka denna äldre man det. Självklart visste jag vad som skulle kunna hända, men detta var inte helt oönskvärt.
Vi drack lite vin som vi köpt på vägen till hotellet och skrattade glatt och samtalade om sakerna vi sett inne i staden.
Helt plötsligt ändrar Signore Gollinelli tonen i sitt skratt och säger:
– Du kommer inte härifrån levande inatt.
Av denna chock fick jag genast en fruktansvärd huvudvärk. Mina käkar spände sig till bristningsgränsen och mina axlar skakade av fruktan.
Signore Gollinelli satt lugnt kvar i sin fåtölj och betraktade min reaktion och mina darrningar.
Plötsligt hoppade han upp hur fåtöljen och slog mig hårt i ansiktet. Min fåtölj slogs omkull och jag med den. Som i en evighet försvann jag in i ett mörker och såg mig själv skådespela under denna mans tyngd. Jag såg hur Signore Gollinelli slet i min kropp och i mina kläder. Mitt inre brast och mitt medvetande försvann.
Jag bedömer att jag vaknade tre dygn senare under min säng på hotellrummet. Jag lyckades ta mig därifrån och gömde mig av rädsla hos olika familjer och på otaliga ställen i Rom.
Det kom inte som en förvåning när jag upptäckte att jag var gravid. Att vänta ett barn borde vara den bästa lyckan, men för mig väcktes ett större hat och en avsmak för det som väntade mig. Hur skulle jag kunna älska detta barn?
Jag gömde mig de återstående sex månaderna och födde, helt ensam, barnet i en park. Jag tog mitt pick och pack och bestämde mig för att åka hemåt. På vägen hem till Sverige bestämde jag mig för att lämna bort barnet.
Snälla, vänliga fru eller herre, ta hand om mitt barn.”

Brevet var mycket gripande och samtidigt skrämmande. Zigenerskan stirrade på mig och tårar rann från hennes kind. Hon gungade fram och tillbaka i sätet och visste inte riktigt var hon skulle ta vägen.

Jag såg ut över landsbygden och undrade hur brevet hade hamnat hos oss. Jag ögnade igenom brevet igen och märkte att sista sidan var daterad.

”Med bedjande hälsningar Henrietta. 24/5”

Brevet var alltså skrivet för en vecka sedan. Jag frågade mig vad som hänt med barnet. Tog någon hand om det.

Ett sprakande hördes från högtalarna i kupén. En mansröst pratade ganska nervöst, men ändå med en viss rutin:
– Vi ber om ursäkt för att vissa toaletter fortfarande är ur bruk. Alla vagnarna har varit på service den senaste veckan och tyvärr så verkar det inte som att man lyckats avhjälpa problemet helt.

Mitt hjärta hoppade till och magen knöts i en hård knut. Jag vred huvudet snabbt mot zigenerskan som nu satt helt stel med öppen mun. Hon var fruktansvärt blek och lite saliv rann från hennes haka ner i hennes knä.

Männen bredvid oss tittade på oss och såg ut att undra vad vi höll på med. Jag satt stilla i mitt säte och jag kände hur svetten rann från mina tinningar.

Zigenerskan pep tyst och höjde armarna mot väskhyllan. Jag tittade på hennes armar och följde dem upp mot fingrarna som böjde sig krampaktigt. Ovanför hennes kramande fingrar ser jag den där korgen. Korgen som är omsorgsfullt inlindad i en vit handduk. Den där korgen som med stor sannolikhet inte var männens och som jag trodde var kvinnans.

Helt orörd står den där bland våra väskor. Helt tyst och helt stilla.