det finns inget att se
passera
det finns så mycket att se så att det inte är lämpligt att någon ser det
inte en tom scen
tänk när du varit ute i öknen i en vecka och hostar sand
sanden skrapar mellan tänderna och det finns mycket att berätta
ögonen rinner och sanden river mot ögat och huden i ikring
vänder blicken åt olika håll, försöker slippa
nyser, och sanden river up skrapsår längs hela halsen och genom alla håligheter som leder till näsan
en näsborre täppt av var och sand
sanden skrapar mellan tänderna och det finns många intryck
vänder på huvudet för att slippa ha sanden blåsande i ansiktet
slår lock för vänstra örat och du känner hur sand är i vägen när du försöker tryckutjämna
halvligger och det är tungt att röra sig
hur du än vänder på dig ligger himlen över alltihop, stadigt, likadant
några moln i vänster kant av blicken och även om du vänder dig helt om ligger dom där på samma ställe i blicken
som om molnen inte hängde där uppe i himlen utan var något på mig
kanske något som fastnat i ögonfransarna
eller har du missuppfattad det här med omgivningen?
om jag får gissa kanske alltihop, särskilt det jag kallar omgivningen och vad som utspelas på platser jag ser som utom mig själv, är av samma natur som mina tankar
så du undrar om det verkligen är skillnad på sinnesintryck och det andra som försigår i huvudet på dig