Jag vill få dig att förstå. Att jag mår bra nu. Och jag vill inte ha nånting med dig och göra nu. Jag vet att jag har bett om det. För jag saknar dig. Det gör jag, jag saknar dig så otroligt mycket ibland. Men du och jag vi passar inte ihop.
Du ändrade på mig, det gjorde du. Inte med mening. och inte medvetet. Jag ändrade mig omedvetet. Och säg inte att jag duger som jag är. För du var inte nöjd med mig. Du ville ha ditt ideal. Och jag va så långt ifrån det man kan komma. Du sänkte mitt sjävlförtroden så otroligt. Och ja, du va faktiskt elak. Vi kan fråga vem som helst. Men jag var blind och ville inte se, och jag vill fortfarande inte se. Och jag tror nog inte att jag riktigt förstår, hur ofta och hur hårda dina komentarer egentligen var.
Jag menar inte att jag ser dig som en dum idiot. Nej, det finns många BRA sidor hos dig me. Och jag trivdes med dig. Jag hade alltid kul med dig. Samtidigt som jag kände en otrolig saknad efter nånting, i mitt skratt. Den här saknaden har jag inte längre. Och när jag skrattar känner jag mej så otrologt nöjd , vilket jag inte gjort på länge.
Jag känner mig nöjdare nu, gladare. Jag är inte alls lika blyg, vilket beror på att nu VET jag att jag duger precis som jag är. Men för dig gjorde jag aldrig det.
I alla bråk vi haft så har du antingen dumförklarat mej, eller försökt bevisat att du är bättre än mej, istället för att försöka reda ut saker. Men det kanske är ditt sätt?
Jag vill inte ha nån kontakt med dig just nu, för jag är så otroligt jävla rädd att hamna tillbaka i allt de där. Tyvärr så är det nog så att jag mår bättre utan dig. Jag vill inte säga det, jag hade hoppas på att det inte va så. Men det är så det är. Jag vill inte att du ska se de här som om det är ditt fel. Vi är bara olika du och jag.
Jag saknar dig, men jag mår bättre utan dig här omkring.