Till Novell tävling på hogwarts.nu (kapten kork)
Vågar du älska, vågar du bli älskad?

Nej, jag vågar inte bli älskad. Jag drar mig ifrån människor, hela tiden.
Jag låter de aldrig komma närma mig, inte för nära inpå. De får bara komma till det yttre.
Till mitt ozonlager, inte in på själva jorden. Ska jag säga varför ? -Rädsla. Jag är rädd.
Jag är rädd att än en gång såra de människor jag älskar, och att än en gång bli sårad av de människor jag älskar. Eller älskade.

Jag minns hur vi umgicks som barn, du jag Mary och Jenni. Vi lekte mamma pappa barn.
Jag var alltid barn, Mary var pappa och Jenni var fantastisk som mamman. Men dudå? Haha, du var alltid den bortskämda grannungen. Så lekte vi, från tidig morgon till sen kväll.

Jag har svikit de människor jag älskar och håller av, jag kommer aldrig förlåta mig själv. Jag kommer aldrig låta någon älska mig, så som ni älskade mig. Jag ska aldrig fatta tyckte för någon alls och jag ska aldrig hålla av någon så som jag höll av er.
Ni var solskenet på dagarna, ni var det magiska i nätterna och ni var de som betydde mest.
Att allt vår vänskap byggde på skulle sluta så här -mitt i skiten, trodde jag aldrig. Men å andra sidan blir saker aldrig som man vill. Saker blir inte heller som de va förut och inte går det att göra saker som man vill att de ska göras. Det är ingen ide att hoppas på det bästa eftersom världen är uppbyggd av falska förhoppningar. Det är ingen ide att ens hoppas eller försöka, för man blir ändå av med allt nån gång.

Vi brukade ringa varann klockan åtta varje torsdags kväll, bara för att allmänt prata du vet. Du brukade berätta om hur dina föräldrar hade bråkat under dagen, medan vi andra tröstade. Jag vet itne hur vi gjorde, men på något magiskt sätt fick vi dig ändå att skratta. Ja, den magiska förmågan är då som bortblåst nu ..

Du skulle svimma om du visste hur ofta jag tänker på dig, Mary och Jenni. Jag brukar sitta i fönstret och titta ut, jag har verkligen världens vackraste utsikt här från mitt lilla vindsrum. På Torsdagarna brukar jag sitta och stirra på telefonen, från klockan åtta till klockan nio, ihopp om att nån av er ska ringa. Ingen av er har gjort det, och jag klandrar er inte. Men endå kan jag inte låta bli att ha en sådan ångest över att inte få prata med någon, att inte få lyfta på luren (eftersom det aldrig ringer)
och att inte få knappa in era telefonnummer. (Som ligger långt inpräntade i skallen på mig) Det enda som jag egentligen kan roa mig med här, de är de där leksakerna ni skickade med mig när jag for.
Men det var två år sen, jag är 15år nu. Jag spelar inte längre fotboll, tennisracket gick sönder (precis som mitt hjärta gjorde) och jag har nog läst varenda bok 4gånger. Jag vet att ni bara skickade de där grejerna av ren omtanke, för gammal vänskaps skull. Jag förstog det på en gång, eftersom det inte var ni som gav mig paketen, de kom med mamma.. Jag förstår om ni nu hatar mig för all framtid för det jag gjort är trots allt oförlåtligt. (Men smärtan och ångern kommer ändå aldrig att sluta, ni kommer dyka upp i mina drömmar som ni gjort varenda natt sen jag for, jag kommer drömma om hur ni lämnar mig förevigt, tillochmed i mina drömmar lämnar ni mig ensam, och jag kommer fortsätta att genomgå de hemska sömnlösa nätterna. Hur mycket jag än ångrar mig)

Att dina problem tillslut skulle lösas, att dina föräldrar gick till familje terapi och allt ordnade sig, det var verkligheten. Att mamma skulle få tre barn till och glömma mig, att äldsta syrran (Jannike) skulle flytta och kapa kontakten med min familj, och att min syn på livet skulle förändras, de var också verkligheten. Men det tog ett tag för mig att inse, att mina sömnlösa nätter, min ångest och rösterna i mitt huvud (som förövrigt styr min vardag) skulle försvinna, och att allt skulle bli bra igen, precis som de blev för dig, det var bara patetiskt önsketänkande.

Igår grälade jag och Nanna, som hon kallas (Kvinnan som håller i det här stället). Hon tyckte att jag skulle sluta klaga, sluta leta efter allt det mörka i mig själv och att jag borde börja leva igen, jag försökte säga till henne att det inte går, jag har redan letat efter det ljusa i mig, men det är svårt att hitta, eftersom hela min själ är svart. När jag sagt det, då suckade hon bara, lyfte övergivet på händerna och gick ut. Jag förstår inte hur man kan placera en sån människa på ett rehab hem för ungdomar. Dom vuxna som är här, dom är väl utbildade till att kunna ta han om sånna som mig? Dom ska väl finnas som extra stöd och dom ska väl kunna tackla våra problem och hjälpa oss i det eviga kriget mot rösterna i huvudet och ångesten som kommer smygande på ibland. Dom är väl ungefär som spec. lärarna på skolan? Du vet, som Britt-Marie och Tord och Janne. Spec lärarna som Jenni gick till, hon hade ju skriv- och läs svårigheter. Britt-Marie m.fl brukade ju vara med på våra lektioner då fröken Salming hade genomgångar med hela klassen, och sen, så gick Jenni och de andra som inte rikitgt ”hängde med” in till grupprummet bredvid, där dom tog upp det igen, det som Fröken Salming gått igenom, med Jenni och de andra. De tog upp sakerna igen, fasst långsammare och med bättre förklaringar. Det är väl så Nanna ska göra med oss? Hon ska väl ta de här med livet med våra misstag och med andra saker som vi här på gården har missuppfattat. Visst är det de hon ska göra ?

Och jag minns hur Jenni grät när hon förklarade för oss varför hon inte var med på våra vanliga lektioner, varför hon hatade att läsa högt och varför hon var ett år äldre än oss, och ändå gick i en klass lägre (vår klass) Hon skämdes så fruktansvärt. Hon sa att hon var rädd att vi skulle hata henne för att hon inte var lika bra som vi. Vi tröstade henne, hon var ju visst lika bra som vi! Att hon hade läs -och skriv svårigheter var ju inget hon kunde rå för. Jag minns inte riktigt hur det var sen, men jag tror att jag i ett tappert försök, försökte förklara för henne att det där inte var det värsta, jag föröskte på något vis få henne att läsa mellan raderna, och förstå att JAG hörde röster, att JAG hade tvångstankar och att jag kände mig ensam och tom. Helt enkelt, jag försökte få er att tycka synd om mig. Ser ni, jag var självupptagen redan då ..

Det går framåt i min ”avgiftning”. Egentligen gillar jag inte att kalla de så, jag brukar säga att jag renar min själ från allt ont och att jag försöker stärka mig, försöker dämpa rösterna i huvudet. De ska i framtiden inte få styra mig, få mig att göra saker jag inte vill. Ja iallafall så går de framåt,