Han sa att jag dög, att inget var fel på mig. Det fick jag faktiskt höra. Men eftersom han behandlade mig så som han gjorde, så trodde jag honom inte och blev ett spöke. När jag gjorde nått fel, så slog handflatan mot min kind, innan jag visste ordet av det. Jag satt ofta och grät, ville inte se honom i ögonen. Det var ändå jag som gjort fel. Jag var den som förtjänade att få slag. Det var något jag lärde mig leva med, det blev en del av min vardag.

Ofta sa dom i skolan att misshandel var fel, ingen förälder fick slå sina barn. Men i min värld var det fel, man skulle bli slagen om man gjorde misstag, hur skulle man annars lära sig? Det var så man uppfostrade barn förr i tiden, varför skulle det vara fel nu? Nej dom pratade om saker dom inte visste.
Sen satt jag alltid och tänkte, vad händer om jag säger emot pappa? Skulle han slå mig igen eller gå sin väg, så som han alltid gjorde efteråt.

Jag kom inte hem i tid en kväll, hade varit och badat med min bästa vän. Enligt honom flydde jag från sysslorna, det gjorde jag alltid sa han. Jag såg skamset ner i marken och kände slaget mot kinden. Sen såg jag upp och sa att det var fel, dom sa i skolan att det var fel att slå sina barn.”Så nu säger du emot mig?” Sa han och nästa slag kom. Det slutade inte eftersom jag ville så gärna ha rätt i hans ögon. Till sist låg jag på marken och snyfta, sårad och blodig.

Än idag kan jag få ett slag om jag inte gör som han säger, men tröstar mig med att jag förtjänar det. Och jag tänker inte på de saker jag gör, för innerst inne vet jag att det är fel, att om jag gör det nu, så kommer slaget senare. Han visar alltid på sitt sätt att något är fel, så kommer det alltid att vara. Och jag säger inte emot honom, det är min far, han vet bäst

Sitter och tänker hur det påverkat mig som person, och det kommer låta helt fel nu.
Jag vågar säga ifrån till tjejer i alla åldrar, men inte till killar. Visst, dom i min ålder men inte äldre. På så vis har jag fått ryktet att vara lättfotad kanske. Så fort jag fått uppmärksamhet så vågar jag inte säga nej, fast det går längre än jag vill. Man ska säga ifrån, men inte till alla. Inte till äldre, dom ska man respektera. Detta gör mig till en konstig tjej, som säkert behöver hjälp. Men jag skulle inte våga erkänna detta till folk jag aldrig träffat. Det skulle vara fel mot pappa, han har bara försökt uppfostra mig rätt. Men det gick tyvärr inte så bra, kanske gått bättre om inte mamma druckit så mycket.

Jag såg honom sällan i ögonen, det var respektlöst enligt honom. Och jag gjorde alltid som han sa, gjorde allt som stod på lapparna i köket, disken var oftast min, dukningen likaså. För enligt honom gjorde jag inget o skolan, det var en lekplats. Jag sa sällan emot.
Om jag gjorde som han ville under veckan så åkte vi till mormors grav i helgen, det var väl trösten jag hade, eller svagheten som han använde. Det kom sällan så långt, för ibland hann jag inte göra allt när jag hade läxorna. Och då åkte vi inte till graven.

Han visste att min svaghet var mormor, det utnyttjade han ganska bra också. När jag gjorde något halvdant så sa han att mormor inte skulle varit nöjd med det, så jag gjorde oftast om det så gott jag kunde. Det har blivit inpräntat i mitt huvud, det som inte mormor skulle blivit nöjd med måste bli bättre. Det är väl därför jag ständigt försöker få mamma att sluta dricka, för då skulle mormor också tycka att jag duger och att jag faktiskt kan göra något bra. Utan att klanta till allt för en gångs skull.

Men jag misslyckas i det också, precis som i allt annat. Därför tröstar jag mig i mitt skrivande där jag vet att ingen läser, för ingen har gjort det förut, vill säga. Och vad jag menar med att jag misslyckas i allt, är för att jag gör det. Annars skulle mamma och pappa stötta mig i det jag gjorde, eller i alla fall finnas där någon gång. Men dom lämpade över allt på mormor och morfar, speciellt morfar. Hans sista 16 år spenderade han med att uppfostra sin dotterdotter. Vilken rolig avslutning på livet.

Och jag gör misstag hela tiden, stora misstag. Som jag inte kan göra ogjorda, för det blandar in andras liv likaså. Om jag kunde skulle jag radera livet de senaste tre åren, kanske inte allt, men det mesta. Och dom övriga treton åren också. Se till att jag aldrig blev född. För då skulle jag inte ha något att ångra.