Känslor, en blandad gegga av sötma och lite salt. Kletas på som en duschgelé på kroppen. Ingen ser att den är där. Utan alla bara vet det. Kärleken är som en handduk över personen, så lång och bred som en badhandduk kan vara. Så varm och gosig.
Men plötsligt dras den bort från dig, du står där kall och frusen. För du hade ingen tanke på att det kunde hända. Så nu måste du sträcka din nakna kalla kropp efter kläderna, när alla ser på. Du drar på dig byxorna och tröjan, ser dig omkring. Ingen lägger märke till dig, utan bara den skam du ska känna. För du lilla flicka, är osynlig i deras ögon. Dom ser inte dig längre, du har ingen handduk.
Sorgen sänker sig som ett löv trädet tappat på hösten. Sänker sig tyst och matt över dig, vill inte trösta, utan bara finnas där. Suddar fram alla dina egna misstag i livet, dom som skett utan att någon talat om det. Ingen har ju sagt att det och det var ett misstag.
Förvirringen visar sig som en obäddad dubbelsäng där allt ligger huller om buller. Inget ligger där det ska och allt bara far omkring. Ingen ordning i salen. Sen vill någon ta tag i det, bädda sängen du legat i, ta bort alla spår av att du legat där tidigare.
Ingenting går ihop i dina ögon, du sitter kvar och ser på. Minnet av dig suddas sakta ut när täcket läggs tillrätta. Förvirrat tar du din väska och går, tror att det var så det skulle bli. För han vill inte vara med dig, vill inte vistas ute i ditt sällskap. Det inser du nu, när du lagt väskan på din axel.