Om jag ska tro på något jag inte ser föredrar jag mirakler framför baciller. Ett svenskt ordspråk som verkar passa in perfekt på mitt liv just nu. För vad var det om inte ett mirakel? Igår satt jag där i gränden som alltid och var helt säker på att döden kommit för att knacka på. Idag står jag här, i en lägenhet som jag aldrig för sett, i en kropp jag aldrig haft. Som en helt annan person, men vad hände då med Mig?

Morgontidningen kastas in genom brevinkastet och jag hoppar till vid dunsen då den tar i golvet. Det här är inte jag, inte mitt hem, inte min tidning. Jag sitter vid frukostbordet klädd i blå morgonrock och mjuka tofflor. Jag är fortfarande mig själv inuti, jag är fortfarande mig själv försöker jag intala mig själv. Sen vänder jag åter blicken mot fönstret som visar min spegelbild. Jag tittar snabbt bort, jag är jag, men det där, är någon annan. Det ringer på dörren. Efter att ha dragit några djupa andetag går jag och öppnar. Där utanför står en tjej jag aldrig sett förut, men mitt undermedvetna säger mig att hon heter Jessica och att vi känt varandra flera år. Det låter vansinnigt i mina öron, jag har bott på gatan de senaste åren, ätit från folks sopor och har absolut inte haft något annat än fiender omkring mig.
– Är du inte klar än? Malin väntar ju på oss!
Hon låter anklagande och går vant förbi mig in i lägenheten. Jag stänger dörren efter henne och sätter mig vid bordet igen. Information om de hon pratar om strömmar ofrivilligt fram till min hjärna.
– Jag är klar om tio minuter
Kroppen talar för sig själv och fortsätter mata mitt medvetande med information om sitt liv. Jag har bytt liv, jag har bytt kropp, men det är fortfarande jag eller hur? Ett helt livs minnen och händelser rusar förbi och helt plötsligt känner jag mig hemma där. Det är ett underbart liv, ett sånt som jag alltid önskat mig. Jag klär på mig snabbt och återvänder till Jessica som sitter och väntar. Äntligen får jag leva det liv jag velat.

Jag ser bilder av bilen då jag träffades av den. Det hade inte varit meningen att rusa iväg sådär över vägen, men jag hade bråttom, Jessica väntade ju. Sen hade allting bara slocknat. Nu låg jag på gatan, klädd i trasor. Det var kallt och jag längtade tillbaka till min varma lägenhet. Förutom kylan var den enda känslan som nådde mig ensamhet. Jag var alldeles ensam, utan vänner, utan stöd. Jag kröp ihop mot väggen och fick se en skymt av mig själv i fönsterrutan på andra sidan tunnan där jag satt. Jag skrek förskräckt till. Det där var inte jag! – Håll käften, vill du dra hit massa folk eller?!
Jag såg mig omkring. Överallt var det folk som rotade i sopor eller låg ihop kurade. Det stank ruttet och jag fick kväljningar. Jag satte handen för munnen och kände hur tårarna sakta rann nerför min kind.

– Såna där borde bannlysas från stan, man blir ju illamående!
Jag kände hur det stack till i mig, Jessica pekade på några uteliggare som rotade omkring bland soporna. Jag visste hur det var och blängde irriterat på henne. Nog för att jag kände vad min nya kropp skulle ha sagt, men nu var det jag som levde det här livet.
– De är människor precis som dig och mig, så lägg av!
Hon tittade förvånat på mig och ryckte sen på axlarna. Ett stygn av irritation sköljde över mig. Det är en sak att döma folk som man känner, men att värdera och kritisera de som har det mindre bra än en själv bara på grund av deras utseende och liv, det är lågt.
– Malin!
Jag släppte tankarna och vinkade till en tjej som satt på en parkbänk. Hon reste sig och kom emot oss.
– Jag tycker vi drar till andra sidan stan istället, så kanske vi slipper lite av stanken i alla fall, de har rensat upp bland tiggarna där!
Jag gav henne ett förintande ögonkast och vände på klacken. Mitt nästa mål var mitt hem, mitt gamla hem.

Innan det hände, hånade jag de folk som jag själv var bland nu. Är det så när man dör kanske, de som trivs med sitt liv får börja ett nytt som ska få dem att inse saker och de som inte trivs får det liv som de alltid velat ha. Mina tårar hade för länge sen tagit slut. Jag skämdes, skämdes så oerhört för varje elakt ord som jag sagt om dem som inte var jag som. Vi är ju inte mer än mänskliga och hur vårt liv utspelar sig styr bara ödet över. Jag hade smugit iväg in mot stan tidigare, men det var till och med värre än att sitta här. Alla stirrade och skrek. Det var ungefär som om jag vore ett monster. Men nu satt jag här igen. Jag skulle kunna tycka synd om mig själv, men förtjänade jag verkligen det?

Jag kände blickarna som vilade på mig då jag gick in i gränden. De visste det och jag visste det, här passade jag inte in längre. Jag stannade pafft till då jag såg mig själv sitta tryckt vid väggen. Jag såg så vek ut, som om jag vilken sekund som helst skulle kunna bli mosad av någon som råkade kliva fel. Jag tog av mig min märkesjacka som säkert kostat en hel del. Jessica och Malin hade tveksamt följt efter mig och stod orörliga bakom mig. De ville gå därifrån, det kändes, men jag visste hur det kändes och även om jag inte längre var mig själv, var jag tvungen att hjälpa mitt forna jag.

Jag hörde steg närma sig och lyfte försiktigt på huvudet. Jag drog häftigt efter andan. Framför mig stod Jag. Mitt gamla jag som aldrig skulle ha närmat sig det här stället ens om hon blivit tvingad. En tanke passerade genom mig, om jag var i den här kroppen, vem var då i min kropp? – Du lär behöva den här mer än mig. Hon, eller om jag ska säga jag, räckte fram sin jacka till mig. Jag tog tacksamt emot den. Malin och Jessica stod bakom henne och såg med avsmak på mig. Mina bästa kompisar, stod helt ovetande och föraktade mig. Om de bara visste…