Soppa. Sörjig soppa med slingrig spaghetti och massa äckliga fyrkanter som skulle föreställa nyttiga grönsaker. Buljongens fettbubblor liknade snarare sörja än mat. Jag rörde tankspritt om i tallriken medan jag pratade på med mina kompisar. Vi satt och pratade om vad vi skulle göra på lovet, men i mitt huvud rörde sig snarare frågor som hur jag skulle fixa att äta upp soppan. Jag la ned skeden och bröt av en bit från min hårdbrödmacka, såklart var den utan smör. Smör gör ingen nytta alls, man får bara fet hy och blir tjock.
– Tänker du föräta dig eller?
Det högg irriterat till inom mig då Johnnys fråga väckte mina dystra funderingar. Jag himlade med ögonen och satt tyst en stund.
– Det är äckligt.
Jag kände mig som en femåring då jag sa det, men det var verkligen äckligt. Linda gav mig en menande blick.
– Du måste ju äta ändå, annars svälter du ju.
Jag kände hur mina käkar bet ihop av en reflex. Varför skulle alla hålla på och tjata så? Det var ju inte precis som om jag höll på att bli anorektiker. Aldrig i mitt liv att jag skulle bli det.
Ylva som hittills suttit tyst frågade om alla var klara. Jag skakade på huvudet.
– Jag ska äta upp det här!
– Det kan behövas.
Det hördes så tydligt på Martins röst att han skämtade, men det tog långt inne ändå.
– Ja Emma passa dig så att du inte blir smal
Ironin i Marias röst fick mig att surna till ordentligt. De andra skrattade och någon kommenterade att jag var redan tillräckligt smal.
– Jag är färdig!
Jag hade inte tagit en enda tugga, men jag ville inte sitta kvar. Jag styrde ut stolen och la till skeden i tallriken.
– Men lägg av Emma, sätt dig ner och ät klart nu!
Jag tittade inte på någon av dem, det kändes som om de drev med mig. Jag reste mig tvärt och styrde in stolen med en smäll. – Jag ska inte ha något mer!
Vad som var värst kan jag inte svara på, kompisarnas oroade blickar eller lärarna som plötsligt tystnade där de satt vid sitt bord. Jag tog porslinet och gick iväg med raska steg mot disken. I vanliga fall skulle jag ha ställt ifrån mig grejorna och gått tillbaka till dem som satt kvar inne i cafeterian, men idag styrde jag stegen uppåt på direkten.

Maria kom in just som jag satt mig i klassrummet. Hon satte sig bredvid mig, men jag ignorerade henne bara. Jag hade ändå inget att säga henne.
– Är du arg på mig?
Det var som om hon äntligen förstod att jag blivit sårad på riktigt. Jag skakade sammanbitet på huvudet, hon hade ju inte gjort något, ingen av mina kompisar hade gjort något. Inte medvetet i alla fall, men varje ord de sa sitter kvar långt där inne där de skar mig och jag är ständigt förföljd av dem.