Jag väntar och iakttar scenariot som ska skapa mitt slut. Du är inte där. Du tror att du är det, men du finns inte.

Du, sluta tänka på det, du löser inget med det ändå.

Titta på mig istället, tycker du att jag ser frisk ut? Du gjorde det här. Jag är bara en halv människa nu.

Kulan går förbi högra hjärnhalvan, sliter sönder thalamus, drar med sig en bit av hjärnhinnan och små benfragment. Den träffar insidan av skallbenet på vänster sida, kulan deformeras, vobblar en aning och trycker ut en bit av kraniet och fortsätter sedan två meter och stannar i en vägg, precis under lampknappen.

Mitt huvud landar hårt på den skitiga betongen.
Tätt efterföljd av min tunga kropp.

Sjutton sekunder. Fyra pulsslag, sen är det här över.
Mitt liv rinner ur mig, jag ser det där jag ligger, fast jag försöker blunda. Det är inte synd om mig, tvärtom faktiskt. Vem som helst får göra vad den vill med mig, jag betyder ingenting. Så har det alltid varit. Ni har hatat mig så länge, utan att varken veta vem jag är eller vad jag heter. Det är inte synd om mig.

Och sekunderna blir till timmar, blir till år. Blir till.

Dessutom är dina ord inte längre genomskinliga, de är spikar. Dess klang mot stengolvet låter som en sång. En sång jag en gång hörde men knappt minns.

Jag kom ihåg förr, när du trippade med dina lätta fötter över mattan i vårt vardagsrum. Vi hade så mycket, och jag trodde du älskade mig. Och du var säker på att jag älskade dig.

Tankarna bleknar, golvet absorberar blodet. Mina ögon är stilla, en förvrängd bild av fronten på en Fiat och en halv stålbjälke. Dina steg låter som knackningar på min själs dörr. Men jag vill inte öppna. Inte igen. Du vill inte ha något, och jag vill inte ge.

Tappar greppet, kan inte hålla fast längre.

Kom du ihåg när vi var gifta? Det försvinner också nu, kanske lika bra. Jag kan bara minnas fragment, små bitar av det ena och något annat.

Kan du inte berätta varför allt fördunklas? Kan du inte berätta det där om din sjukdom? jag har glömt det. Kan du inte läsa ur den där boken som var så bra?

Varför svarar du inte?

Copyright© Mike Larsson 2006