Min svenska lärare läste häromdagen en krönika, skiven av Linda Skugge, högt för klassen. I Linda Skugges krönika, hade hon tagit upp om “pubbeungar och dera mobiltelefoner”, saker hon sa va t.ex att man inte borde ha mobil före man fyllt arton år. Självklart blev det kallaballik i klassen, och rummet fylldes av glåpord från både tjejer och killar. Saker som “jävla kärring” och “hon ska väl skita i våra liv” ven genom luften. Runt oom mig bokstavligen kände jag hur ilskan och upprördheten pressades som rök, ut ur deras öron. Det var nog bara jag som var fascinerad över textstycket som läraren just läst. De andras reaktioner förvånar mig inte det minsta, visst det är väl rätt provocerande att bli kallad “jävla pubbeunge” men endå. Det slog mig att antagligen bara var jag som insåg budskapet i texten. För snälla pubbeungar, svordomarna och smeknamnen är provocerande, – men dock ironiska. För hur provocerande, störande och elakt det än är så ligger det något i det hon säger! Lär er läsa mellan raderna, pubbeungar och ha inte så jävla mycket fördomar!
Det verkar som att det enda ni hörde i den texten, var smeknamnen,svordommarna och det negativa. Men har någon ens tänkt efter, om det kanske, till viss del stämmer? Har ni ens försökt förstå, att det enda hon egentligen gör, är att försöka ge oss en tankeställare, och att hon egentligen är rädd om er?