Senare på natten
väcks jag så av mig själv

blåfrusen i själen och med huden sårig och riven
lägger jag en hand på min axel
kudden varm och fuktig
av tårar

ännu en nattvandring
i den värld jag söker göra till min

kudden är ännu varm
när jag kryper in i den trötta kroppen
ännu skakande av nattens kyla

jag ler och hulkar
när jag tänker

detta är
och allt är inte illa