Detta himmelska ämne som inte lämnar någon oberörd.

Det gör ont men samtidigt vill jag inte få stopp på det. Det är på något sätt en skön göra–ont-känsla. Jag vet vad den beror på. Mitt hjärta. Det slår volter hela dagarna och säger: Nu är jag redo. Jag tror hjärtat har rätt. Det är dags att ta slutsteget som gör ”oss” till ”vi”.
Men hur?

Tittar mig en sista gång i spegeln. Kan något förbättras eller är jag, som Maggan säger: Tip top!? Han sa ju häromsistens att han gillade mina mörka drag så jag har passat på att färga håret i en ännu mörkare nyans. Då kanske han vill ha mig ännu mer?

Vi ska gå på bio ikväll. Det är nog efter det som allt är tänkt att hända.
Det vet både han och jag. Fast han vet hur men inte jag? Hjälp, är jag redo?
Biltutande hörs utanför. Två tut i korta intervaller betyder…Han är här!

– Hejdå! skriker jag och slänger igen ytterdörren utan att vänta på svar.
Så lätt kom jag inte undan.
– Ha det nu supertrevligt ikväll, hör jag bakom min rygg.
Mamma kommer småspringande bakom mig, tar tag i mig och ger mig en bamsekram.
Jag döör, vad jobbig hon är!
– Ta hand om dig nu stumpan och lova mamma att du inte kommer hem efter klockan tolv. Du kör lugnt och sansat i det där vrålåket hoppas jag? säger hon med blicken riktad mot den nervevade bilrutan.
– Mamma! Lägg av!
– Jodå, jag lovar att ta väl hand om henne, säger han och klappar mig lite lätt på handen. Jag kliver in och ber honom åka, nu med en gång. Helst av allt vill jag trycka på rewindknappen och börja om.
Mamma vinkar adjö och jag är äntligen befriad.
– Du får verkligen ursäkta min mamma. Hon är såå överbeskyddande!
– Jag gillar henne, svarar han. Dessutom förstår jag henne, tillägger han och lägger handen om mitt vänstra lår.
En främmande känsla börjar pulsera i hela kroppen. Med ens bli jag kallsvettig och vet inte riktigt hur jag ska bete mig för samtidigt som han är så underbar får han mig alltid att känna mig så himla osäker.
Han tar initiativet även denna gång och andra kyssen är om möjligt ännu bättre än premiären.

Vi har dejtat ett tag nu men mer än så har det inte blivit. Ikväll tror jag däremot att det kommer att hända…om jag känner mig redo?

Bion känns bara som ett tidsfördriv för allt det som förhoppningsvis ska hända sedan.
– Du, säger han när vi närmar oss biografen. Jag har faktiskt inte tänkt att ta med dig på bio ikväll, ljuder det ur hans mun. I stället svänger han av till höger.
Hjärtat är mer än uppe i puls 200. Det skriker BERÄTTA!
– Har du något emot att följa med upp till mig en sväng? Tycker liksom att det kan vara dags för det nu.

Jag kan inte riktigt svara utan nickar bara lite lätt på huvudet. Hoppas han inte tycker jag är för blyg men jag tror jag just tappade talförmågan.
– Du är söt du, säger han och kysser mig igen aningens mer intensivt?
Det kommer att hända ikväll var så säker.. Mamma?!

Han parkerar på en tvärgata och pekar uppåt.
– Här uppe är det.
Jag vill att sista biten upp till hans lägenhet aldrig ska ta slut för så nervös som jag är nu har jag aldrig varit tidigare och vet därför inte hur jag ska handskas med situationen.
När vi står utanför Karlsson-skylten ber han mig att vänta utanför ett tag.
Så skönt. Då hinner jag coola ner en aning för just nu känner jag en berg och dalbana i magen som inte vill stanna.

Under tiden han trevar med att försöka få upp nycklarna från väskan och därefter lyckas pricka dem i låset funderar jag på hur det kan tänkas se ut hemma hos honom? Är det så där typiskt grabbigt eller lite mer sofistikerat och manligt?
Tyvärr hinner jag inte fundera en längre stund. Verkligen inte på det jag just skulle fundera över, som orsakar min fruktansvärda nervositet.

Ett Voilá hörs och dörrarna slås upp till hans hem, Min första blick undgår inte att avslöja mitt tycke. Jag älskar det! Tusentals tända jule…nej! ljus mot en sandvit tapet. Möbler och attiraljer i en naturvit nyans och ett matbord i mahogny. Som urklippt ur en MIO-katalog.
Är min kille rik? Eller vänta, han är inte min kille än, eller?

– Det är verkligen jättefint.
– Det gläder mig att du gillar det. Slå dig ner så länge. Middagen är snart serverad.
– Seriöst, har du lagat mat? Va gulligt!
Han tittar lite konstigt på mig men ler bara.
– Ja, och jag hoppas det smakar.

Det gjorde det. Det var en alldeles underbar måltid, som jag uttryckte det för att verka rutinerad. Tänk att just jag har hittat denna Gud. Han är verkligen allt! Mogen, exotisk, trevlig, exklusiv och och… det känns fullkomligt okej att vara här.

Han försvinner plötsligt igen. Denna gång in i ett av alla lägenhetens rum som måste vara… badrummet. Jag kan höra vatten strömma och när jag, till min stora fasa, börjar fantisera om varför han spolar i kranarna öppnas dörren. Jag kan se honom, iklädd bara handduk, ståendes med en röd ros i ena handen.
Jag ser i hans blick vad han tänker: !Kom igen tjejen, visa vad du går för!”

En kall kår löper längs hela ryggraden. Jag känner mig inte redo för det här! Inte nu, Nej, jag vet inte hur man gör och jag vill inte. Stel som en pinne lyfter jag ändan mot stolen och jag går i motsatt riktning. Vad gör jag? Ska jag bara sticka? Jag försöker tillkalla min kvinniga intuition…men jag verkar inte ha någon, så tafatt som jag är. Jag vet ingenting om kärlek.

Han möter mig halvvägs och ger tydliga tecken på vad han vill. Jag får panik, backar ytterligare några steg bakåt och funderar på att fly. Han är en alltför mäktig Gud för mig. Jag kan inte möta honom än. Måste bli en gudinna, lite åtminstone.
– Men vad är det, gumman?
– Jag vill inte, pressar jag fram.
Han tittar oförstående.
– Vad är det du inte vill?
Med blicken i backen och gråten i halsen kan jag ändå känna hans hånfulla leende.

När jag springer nedför trapporna bort från hans hus slår allt om. Flashbacks som gör mig förvirrad. Han står nu i stället fullt påklädd i hallen och ser mycket ledsen ut. Rosen är det enda som består. Det är synd för den talar om att jag just gjort bort mig.

Jag har gjort bort mig för resten av mitt liv. Han kommer aldrig mer vilja prata med mig.
På nätterna fantiserar jag om hur mycket bättre jag hade kunnat göra vår kväll. Istället för att flippa ur och spela psycho.
Jag undrar om jag är minst sexig i hela världen eller om alla kompisar som verkar så erfarna hela tiden verkligen är det?
Suck. Jag kommer att vara oskuld vid 53 års ålder. Minst.

En dag ringer han.
– Jag vill inte prata, förklarar jag men han ger sig inte. – Fattar du inte att jag vill veta vad som hände, gjorde jag något fel?

Vi bestämmer en tid för möte. Jag kallar det möte för någon mer dejt kan jag ju drömma om. Jag tror inte ens på honom när han säger att han vill träffa mig. Är han psykoanalytiker?

Ringer på och förväntar mig det värsta: Att typ hela hans killgäng ska sitta där och skratta åt mig, tjejen som bangade på det mest konstiga sättet.
Men så blev det ju inte.

Nervositet kallas det. Han berättade allt för mig men inte på doktorspråk utan som om det vore det mest naturliga i hela världen. Som bara en kille som man tycker så mycket om kan göra. Han berättade att han såg allt och jag tror honom. Han såg att jag var ängslig så därför tog han med mig upp i lägenheten och trodde det kunde lätta upp stämningen.
– Jag tänkte vi skulle prata så jag gick ut och slog på en kopp kaffe. När jag kom tillbaka med rosen i handen var du som förbytt. – Men jag trodde att du ville…ah jag vet inte, försöker jag men hör hur idiotiskt det låter.
Han förstår även denna gång.
– Min mening var aldrig att det skulle hända något, om det är det du försöker säga? Jag tänker aldrig, hör du det, aldrig, pressa dig till någonting.
– Du tycker inte jag är knäpp eller så? Jag känner mig nämligen väldigt knäpp.
– Nej då, lite besviken kan jag väl bli att du förväxlade min nya skjorta med en frottéhandduk men nej, inte knäpp. Det är förlåtligt.
Humor har han också.

Jag är så ursinnig! Min pojkvän har frågat om inte jag vill följa med honom och hans polare på Hultsfredsfestivalen. Jag ville så gärna men förstod genast att det var lönlöst att ens försöka argumentera.

Efter minst en timmes gräl lade ändå pappa ribban så högt och jag kunde glömma min chans till revansch:
– Jag kan förstå att det är tonåringens mekka det där knarkarstället du talar om, men du åker inte dit! Över min döda kropp!
Blä för föräldrars fasa!

– Jag får inte följa med. Det känns tungt att säga det till honom men det är lika bra att vara ärlig. Det har vi fått lära oss med tiden.
– Okej men då åker inte jag heller, meddelar han då.
Men jag tvingar nästan iväg honom. Nu har vi ändå varit tillsammans ett tag och det kan bli som en prövning. Klarar han att vara trogen?
– Jag kommer arr ringa varje dag, lovar han.

Även om jag var skakis den dagen han väl åkte för visst finns det i bakhuvudet att han kan vara med någon annan?
Han håller sitt ord de två första kvällarna. Den tredje kvällen ringer hans kompis upp. Gissa om jag blev förtvivlad?
Först förstod jag inte ett ord. Efter ett tag kunde jag urskilja ur hans spritpåverkade stämma att det är mitt fel att han blivit så trist. Han?
– Han tittar inte ens åt tjejer längre. Var fan är han nu då, vet du det eller, va?
Sedan slängs luren på eller tappas i en lerig gyttjepöl eller vad den nu gör.
Synd att de var sura på mig men jag är förvånansvärt glad. Hellre att hela världen ser mig som en pina än att han begår ett misstag där borta.

Det ringer på dörren och jag kan höra mamma välkomna någon in.
– Till dej, skriker mamma med sin irriterande röst som hon verkar tro är alldeles bedårande och gästvänlig.
Shiit va jobbigt. Varför ska någon störa just i detta ögonblick? När jag för en gångs skull bara kan få vara sådär underbart lyckligt lottad?

Ännu en ros.
– Jag ville inte chockera dig denna gång så jag tog på mig tjocktröja, passar det fröken?
Jag kastar mig i hans famn, min älskling. Som förändrat mitt liv.

Den natten blev jag av med min oskuld.