Om problemet som tyvärr fortfarande plågar vårt land: Främlingsfientlighet och fördomar.

Alla stirrar. Kalla, hårda blickar far uppifrån och ner, nedifrån och upp. Inte på mig.
På henne som jag gillar så mycket och som just nu talar till mig…men jag kan inte höra ett ord av vad hon säger.

En ilska växer sig i stället starkare och starkare. Ilskan orsakas av alla de puckon som inte verkar förstå vad skick och fason är! Vad är deras problem? De känner ju inte ens henne! Sedan frågar jag mig själv varför jag ställer idiotiska frågor som jag redan vet svaret på? Svaret är att hon är annorlunda.

Jag tror det är värre i småstäder. I typ Stockholm är mångkultur och blandade stilar vardagsmat för där bor så många olika människor att folk har slutat reagera. Okej, jag ska inte dra alla över en kam för även huvudstaden har sina klumpar med svarta får som bryr sig alltför mycket. ”Fina” små Stureplansbrudar som tittar snett åt tjejer med Louis Vuitton- plagiat spyr jag också på. Men det är inte lika allvarligt för det är väl ändå värre att kränka folk än att kränka folkets oäkta väskor?

– Elvan, kan inte du bara bli så jävla less?
– Vad snackar du om?
– Nä, det var inget.
– Kan vi inte gå in och kolla på jeansen en gång till?
När ett par så vackra ögon vädjar mot en kan man inte neka.

Hur som helst: Underbart med studiedag! Jag är extra stolt att jag för en gång skull gör något vettigt av dagen. Det är så lätt att man bara sover och sedan får man ångest. Man försöker då att göra det mer lindrigt för sig själv och intala sig att det faktiskt bara är en klämdag som egentligen inte räknas. Sedan slår det en att det heter studiedag och man skulle ha pluggat. Men som tur är slipper herr Ågren hälsa på ikväll, för att vara ute i friska luften är tydligen acceptabelt.

Det är verkligen snygga jeans. Slitna på de rätta ställena med stuprörsmodellen som är så rätt i vår. Jag kan redan innan se Elvans dansande rumpa på ett av dansgolven i helgen….eller nej, det kan jag inte. När jag tittar två gånger lyser hennes bakdel med sin frånvaro. I stället sitter hon på sitt inlåsta rum, förbannad och undrar varför världen är så jävla orättvis.

De förföljer oss. Misstänksamma blickar.
Jag tror Elvan märker men hon vill inte erkänna.
Hon går världsvant fram till disken och frågar expediten om det är ok att hon provar byxorna.
– Det är väldigt dyra jeans det där, påpekar expediten och pekar på prislappen.
– Jo jag vet, svarar hon bara. Jag har två andra Seven For All Mankind hemma. I love them!
Go Elvie! De ska inte tro att min polare är någon fattiglapp! Hallå, kan de inte skymta Rolexklockan på vänster handled?
– Jasså, det har du? säger hon bara och synar det stackars offret.

Jag ser hur blodet kokar i min vän…men som så många gånger förr sväljer hon bara sin stolthet, vänder klacken och tar i stället sikte mot omklädningsrummen.
Hon ska inte behöva ta sån här skit!

– Ey Elvie, vi drar någon annanstans. Där de är lite trevligare, säger jag lagom högt så satmaran hör mig.
– Problem. De har bara en återförsäljare här i stan. Dessutom tillhör de här jeansen en ytterst ovanlig kollektion och jag bara måste ha dem… även om det svider i plånboken.
– Vad kostar dom? frågar jag och stoppar huvudet över provhytten.
-2400 pix.

Elvan är ett modelejon. Hon är alltid uppstylad till max med det allra senaste. Det går inte en dag utan att hon ser så där otroligt flashig ut, speciellt när hon går bredvid en sådan som mig som på sin höjd bär enfärgade basplagg

Vår lilla stad lider av märkesklädeshysteri. Du har alltså en fribiljett till den höga statusen på skolan om du har snygga, svindyra klädesplagg.
Med denna teori borde alltså Elvan solklart vara chickast i stan. Flera gånger om året åker hon på shoppingsemestrar med sin mor där de strosar runt på Manhattan eller Champs Elysée.

Men här följs vi av något oförklarligt som inte följer de vanliga reglerna. Elvan tillhör inte snobbgänget. Nu kanske ni tror att det är för att hon inte är svensk men så lätt är det inte. Då skulle ju inte Safete och Claire få vara med.
Svaret är att hon bär slöja.

Jag har frågat Elvan en gång om hon egentligen vill vara med dem, snobbarna alltså. Då kan hon ju gå och handla med likasinnade. Att gå och shoppa med mig är som att gå och shoppa ensam. Jag tycker Elvan är fin i allt. Hon svarade att jag var dum, att jag är hennes bästa vän och att kläder bara är en hobby. Hon är god min vän, inte så ytlig som de andra äckliga snobbarna.

Vi lämnar butiken och får en blick som översätts med: ”Vad var det jags sa, utlänningar som du har inte råd.”
Jag ger henne en mördarblick för att se om hon har någon som helst skam kvar i kroppen.
Det har hon inte.

– Merhaba Elvan! Vi vänder oss om. Där står Gülay, Elvies moster. En helt underbar kvinna.
med en enorm röst.
– Elvan, Elvan. SMACK! De kysser varandra tre gånger på kinden och sedan är det min tur. Nu tror ni säkert att jag blev alldeles förskräckt men nej, jag är van.
– Nasýlsýn? Hennes moster ler och blinkar mot mig.
Hon vet att Elvan har lärt mig lite turkiska och mycket stolt svarar jag çok iyi som betyder mycket bra.
Därpå är det lönlöst. Jag kan inte ta del i deras dialog. För det första går det alldeles för fort och för det andra har Elvan berättat att hennes moster har en annan dialekt än den Elvans familj talar hemma.
Därför tillåter jag mig själv att inte begripa även om jag hör enstaka ord. I stället iakttar jag människor på gatan. Flera vänder sig om och stirrar på kvinnornas hucklen och på Gülays stora, blommiga kjol.
Nu är min tankar aggressiva.
Stirra ni bara! Ni vet inte vad ni går miste om era fördomsfulla kräk!

Gülay märker ingenting. Hon har fått dålig syn med åren och har länge väntat på operation för starr. Men när jag råkat höra Elvans föräldrar samtala ser det inte hoppfullt ut. Gulay hamnar längre och längre bak i kön för att hon inte har pengarna. Den privata vården välkomnar folk med stor plånbok redan dagen efter. Jag ska fråga vad välfärdsamhälle och allmän sjukvård är på nästa samhällslektion.

Elvan märker men inte heller nu vill hon erkänna.
Hon har flera gånger blivit arg när jag frågat hur det känns när folk stirrar och om jag kan göra någonting?
– Tror du inte jag är stolt över mitt land och min religion? spottar hon ut. Jag ignorerar dem bara. De är inte ens värda att lägga energi på. Allah hör allt, vet allt.

Jag förstår henne. Men hur mycket hon än försöker övertyga mig om sin tapperhet vet jag att det är en lögn. Även om hon är stolt muslim smärtar det även henne. För alla människor vill bli lika behandlade även om man heter Elvan Ölçer och inte är svensk.

Jag älskar Elvans familj. Jag önskar att min familj, eller kanske alla svenska familjer var mer kärleksfulla. I Elvans familj ingår mamma, pappa, mormor, farmor, farfar och Elvans tre småsyskon. De älskar när jag kommer. Stämningen är helt annorlunda än hemma hos mig där en lillebrorsa kallar en för könsord och där en pappa ligger på soffslafen och zappar mellan tv-kanalerna, iklädd endast solkig morgonrock. Hos Elvan finns tid och rum för alla.

Jag vill att Elvan ska förstå hur mycket jag tycker om henne och hennes familj men varje gång jag sagt det till henne låter det så tillgjort typ som att: Nämen Gud, Det är ju faktiskt jätte mysigt hemma hos er fastän ni är invandrare. Så menar jag inte. Hon förstår inte hur mycket hon sårar mig när hon fortfarande tror att jag har fördomar mot henne. Jag är ju hennes vän.

Back to reality.
– Ska vi ta Connys coffee bar, eller?
– Givet, svarar jag. Rökelsedoften möter oss som alltid och vi sätter oss på vår vanliga plats i hörnet. Jag tar en av pärlkuddarna från Indiska och placerar den under baken.
– Det vanliga, säger vi i kör till bullkillen. Det är inte för att han ser ut som en bulle som vi kallar honom så utan för att det var han som lyckligt nog introducerade oss för världens godaste kanelbullar.
– Tyckte du om brallorna? frågar jag för att inleda ett samtal.
– Ja, de var verkligen snygga men jag vet inte…
– De är jäkligt dyra, svarar jag henne medan jag smuttar på min skållheta latte.
– Det känns bara så hopplöst.
Jag tystnar och försöker klura ut vad hon egentligen menar. Jag stirrar rakt in i hennes nötbruna ögon och kan inte låta bli att tänka på det förbjudna. Elvans hår är världens vackraste men ingen får någonsin veta härute på gatorna. Hon har passerat den åldern nu.
– Du kanske skulle prova utan slöja?
Hennes blick blir genast iskall och jag förstår att jag sagt något mycket, mycket dumt.
– Vad menar du med det?
– Nej, men jag bara tänkte. Slöjan är ju faktiskt avvikande till resten av din stil, det kan du inte förneka?
– Du förstår ju tydligen ingenting. Slöjan är visst min stil. Slöjan är mitt allt. Men passar det inte att umgås med min slöja så drar jag! Hon slår latten med en så häftig smäll i bordskivan att det skvalpar ut över hela bordet. Det är inget någon av oss bryr oss om i denna stund.
– Men gumman, det var inte så jag mena…..
Elvan är redan på väg bort från caféet. Snart kan jag endast skymta en ursinnig slöja som bärs vidare av person som med bestämda steg går mot en folkmassa där flera vänder sig om

Har jag sårat henne för all framtid?
Nej. Detta är en del av Elvans vardag. Att förlåta när det hoppar grodor ur folks munnar.

– Jag är inte bättre själv, säger bullkillen och blinkar med sina klotögon. Alla är vi fulla av fördomar.
Han botar inte mitt bekymmer om han tror det.
– Men jag gillar Elvan skarpt. Det är bara det att vi är väldigt olika. På vissa plan känns det helt omöjligt att förstå varandra.
– Är ni så olika då? frågar han då.
Vad är det här för mystisk man? Var vill han komma med detta tillrättavisande?
Han fortsätter.
– Det är du själv som målar upp din verklighet. Så länge du har ett ”vi” och ”dom” -perspektiv på Elvan och hennes kultur kommer ni självfallet vara olika. Men se dig omkring och försök ändra din inställning: Är ni så olika? Ni lever trots allt i samma land, ni bor i samma stad, ni har flera gemensamma intressen och är goda vänner som kan prata om allt. Tro mig, jag har hört er flera gånger. Maria, ni skrattar till och med åt samma saker, säg mig, är ni mer olika än du och jag? Vi lever ändå i ett mångkulturellt Sverige.

Caféet står nu tomt efter att ännu en flicka idag stormat ut från stället. Flickan ska söka upp en vän efter att ha blivit lite klokare. Hon går med minst lika bestämda steg som första flickan men hälften så många stirrar. Istället stirrar hon på en kajalsminkad punkare som närmar sig henne. Utan att tänka på det tar hon några kliv åt sidan.