Ett barn av vår tid blottar tankar och funderingar över livet och dess egentliga mening.

Jag har lärt mig en hel del i skolan, hur man snattar godis i närbutiken nere vid hörnet och att lärarna oftast inte märker när man fuskar på proven. Jag vet också vart de bästa kikhålen in till tjejernas omklädningsrum finns. Tolv år av ett liv är nästan som en evighet…men jag gillar den inte, skolan alltså.

Passerar den grå tegelbyggnaden med vissna klätterväxter, (ingen verkar vilja ta rätt på liket?), den insparkade papperskorgen med överstrukna hakkors och fönstret där det alltid sitter en ful gubbe och stirrar ut, undrar om han lever?
Sedan ställer jag mig frågan om jag verkligen märker dessa detaljer? Eller tänker jag bara på att de finns för att jag redan vet om det?
Numera känns alltid livet bara som en suddig bakgrund. Lever jag?

Svänger av runt hörnet, hoppar som vanligt över det lite för höga staketet men klarar mig även idag från att få så där ont som bara killar kan förstå. Än en gång öppnar jag porten till fängelset för lärande….

Pallrar mig upp för första steget av betong och blickar uppåt. 348 trappsteg kvar. Varför konstruerar man överhuvudtaget byggnader på höjden? Är det detta de kallar elevhälsa? funderar jag medan jag hasar mig uppåt. Benen lyder fortsättningsvis fastän jag har känningar i vänster vad som hela tiden skriker sluta! När jag överväger att ge upp så vips! tar jag ett sista steg. Bugar för att visa min tacksamhet till trappan som ville vara så god att ta slut, fast… innerst inne vill jag sparka på den och tala om att jag aldrig mer ville se det äckliga cementrucklet! Men det får inte trappan veta. Då skulle den kanske hämnas och fälla krokben på tillbakavägen? Ett platt fall och pannkaka räcker gott och väl att jag känner inom mig.

Så sitter man där i alla fall i salen med utsikt över hela skolområdet. Det är ingen vacker syn så här i vintertid. Jo vars, jag gillar snön men… det är ingen snö. Det är bara grått och mörkt som okontrollerat får mig att tänka på… gäspningar kommer som dominobrickor på fall.
Jag lutar mig tillbaka för att aktivera mig i mitt dagliga tidsfördriv: Dagdrömmeri, vilket ofta handlar om framtiden som jag ännu inte vet ett skvatt om och som för övrigt ser mycket mörk ut Drömmar har jag också förstås, i alla fall någonstans lagrat även om de inte synts till på länge. Iingen kan ta ifrån mig vägar mot London, Paris, Rom och Amster…

– Karl?!
…..dam…Pratade någon just med mej? Jag slår upp ögonen, beredd på att möta det värsta … vilket jag också gör.
Efter en rad tillrättavisningar och sarkastiska förlöjliganden av mig i tredje person lugnar äntligen gubben ner sig en smula och återgår till ordningen.

– Nåja, vi får tala mer senare. Vart var jag nu? Jo, jag undrade vad du tycker om hans senaste uttalande i valkampanjen?
Min förstummade min avslöjar att jag inte har den blekaste om vad han snackar om. Jag vet varken vem personen i fråga är och vad har han eller hon begått för dumhet…eller kanske framgång?
En uppgiven stämma från katedern upplyser om att diskussionen rör sig om Göran Persson, vår käre statsminister, och hans ståndpunkt till det nya betygsystemet som ska träda i kraft nästa år.

Jag hatar idiotförklarande. Nog vet jag vem sossarnas ledare är. Men om något nytt skolsystem har jag inte hört. Politik är inte direkt något jag uppmärksammar så svårbegripligt och vilseledande som det är. Någon vill minska klyftorna, en annan vill förbättra konkurrensen ute på arbetsmarknaden och en tredje strävar efter ett jämställt samhälle. Nähä! Vem kan inte stå bakom dessa givna påståenden? Men vem gör ord till handling?
Jag hatar ouppnåeliga lovord. Dagens utopi är lika med bluff och skattefiffel.

– Jag snubblar på politiken, mumlar jag fram ytterst oengagerat.
Läraren fortsätter ändå med sitt ordbajseri om hur viktigt det är för oss att förbereda oss och kunna ta ställning inför ett kommande val. Mellan hans kvalmiga information kommer då och då inlägg såsom:
–Men lite insatt är du väl ändå?
–Jo jag trodde väl det.
Eller:
–Du ska väl gå och rösta?
–Ja, jag menar det.
För det spelar ingen roll vad personen som blivit tilldelad frågan svarar. Min lärare har redan tyglat eleverna till vad de ska tycka. Är man inte den optimala eleven som tycker börsnoteringar och veckokryss är toppen så räknas man inte. Ett demokratiskt Sverige?
Ni förstår att jag inte är mönsterelev men tänker inte bli politiker. Tänk om man tar fel beslut och landet drabbas av en depression? Då skulle inte bara jag, utan kanske hela landet gå under?

Möte med trapporna igen. Jag hälsar försiktigt med ena tåspetsen och lyfter ner hälen så välkomnande som möjligt. Jag ser mig runt omkring och funderar på varför alla konstverk i skolan är svart-vita? Är det för att de ska smälta in i den övriga halvdassiga miljön? Eller är det kanske estetiskt tilltalande? Jag är inte konstnärligt lagd och kan inte se någon tjusning i den dunkla omgivningen. Mörker är vardag i mina ögon..

Nästa lektion är tydligen moderna språk. Har fortfarande inte lärt mig schemat fastän det snart gått ett år. Ingen ork. Bottenplan är dessvärre ännu livligare och jag undrar vad det är för fel på folk som pratar hela dagarna? Hur pallar man?

Men nu måste jag tala. Och här räcker inte modersmålet utan jag måste treva mig fram halvknackigt på något som kallas tyska. Jag kan inte tala tyska men jag gör några tappra försök lite nu och då, mest för betygets skull. Idag är det dock bara att ge upp för jag vet inte ens vad ett ackusativobjekt är. Grammatik är inte min starka sida. Vad är min starka sida?

Jag sätter mig i en tom bänk utan granne. Då behöver jag inte kommunicera med någon jobbig samhällselev som talar tyska som de inte gjort något annat. Jag är helt säker på att de tjuvläser läromedlen i förväg för att kunna läsa alla översättningar sådär klockrent. Eller är de importerade elever från München som ska få oss andra att känna oss så jävla dåliga? Visserligen skulle det kanske vara bra att kunna lite språk… om man hade fallenhet för att lära sig. Men vad kan jag egentligen?

–Dagens lektion är slut och jag hoppas alla har fått ut något av den?
Jag lokaliserar var rösten egentligen kom ifrån och märker till min stora förvåning att hon, eh fröken, ser annorlunda ut. Jag funderar på varför en så urringad tröja har hamnat på frökens barm? Jag kan skymta en bristning på höger bröst.
Jag mår illa.

Vandrar längs korridoren med ”de andra”. Det vanliga snacket hörs någonstans långt borta som bakgrundsljud. För jag är inte någon som direkt gör väsen av mig utan är i saklig benämning en i ”den grå massan”. Kanske smälter jag in bland allt det svart-vita ändå?

Omkörning av tjejerna i klassen. Bröst och rumpor guppar och väcker något till liv ”därnere”. Jag ignorerar den bara för vem skulle vilja ”vara” med en sån som mig?
De pipiga rösterna sjunger i kör.
–Hjälp, jag vet inte vad jag ska ha på mej!
–Men hallå, jag har inte ens något att dricka!
– Får jag låna din locktång?! är några av fraserna jag urskiljer bland allt kackel.
Det kanske är någon fest? Men varför ens bry sig? Jag har aldrig varit och kommer aldrig bli någon festprisse. Det är nog ingen som vill ha mig med ändå.

Som vanligt går han i alla fall där bredvid mig. Han som är min ende ”vän”.
Fast vi pratar inte.
Jag sneglar på honom och ser att han vill fråga men han ser också vad jag svarar. Jag orkar inte. Han vet hur det är och jag vet att han vet hur det är. Men ändå dödar tystnaden samtalet. Det är kanske bäst så? Ensamvargar är vi båda två.

Dagens sista lektion är historia. Om döda kungars knappnålshuvuden i hjässan eller ärtsoppeälskare som blivit förgiftade. Historia är så passé. Ingen verkar förstå att vi lever i nuet. Då växer en rädsla till liv inom mig. Ska jag säga som inte ens vågar leva? För om man verkligen lever kan man inte hela tiden vilja undgå riktningen framåt.
Hursomhelst, tänk om man kommer till historien för något kontroversiellt man gör under sin lilla tid här på jorden? Då hoppas jag att framtida människor är lika efterblivna och intresserade av historik som de är nu. Undrar vad jag skulle blir känd för? Säkert något patetiskt?
Klockan ringer och helvetet är över.

Jag vet inte vilken väg jag ska gå? Väljer efter en minuts betänketid den förbi lärarrummet. När jag smyger förbi hör jag det talas om odugliga elever som inte har någon studiemotivation och livsgnista. Stackars lärare som måste handskas med dessa tröttsamma elever.
Jag känner mig verkligen skyldig till deras lidande.

Nästa vägskäl påminner mig om typ hinder 147 idag. Jag ska ju inte hem.
I stället kallar ett möte med en samtalare som ska ge svar på alla frågetecken. Ändå vet jag, lika väl som kuratorn vet, att alla är av samma sort. Alla psykkärringar jag hittills träffat har bara varit osmakligt inställsamma och pratat med mig som om de hade facit till mitt liv…fast egentligen fattar de ingenting.

Vårt samtal inleds. Det är en aning torrt men till slut bryter jag kallsnacket med ett remarkabelt påstående som är tänkt ska sätta henne på prov:
– Jag hatar att vara ung. Ungdomen är kravmärkt.
– Hur menar du då? Skulle du kunna utveckla vad du menar? – Alla dessa krav kommer att leda till jordens undergång. Krav från andra som innefattar att exempelvis göra rätt val för framtiden, att hitta sin roll i samhället och att ständigt lyckas i allting man gör. Som om inte det vore nog så måste man samtidigt lära sig att anpassa sig och vara en god medmänniska med ett hjärta av guld. Till råga på allt ska man vara dödligt het för annars räknas man inte….typ.
– Lille vän, jag förstår att det är svårt att leta efter sig själv när man letar efter någon annan.
Du har inte riktigt hittat din roll än förstår du. För de människor, eller ska vi kalla dem superhjältar, som du beskriver finns inte, inte sant, Karl?
– Nej, men…
– Det kommer att bli bättre. Tror du inte det?
– Mm.
Tidigt fick jag lära mig att det finns något som heter vita lögner. Och just vita lögner är bra att utnyttja i dessa stunder för hon skulle inte vilja se snaran som ligger runt halsen och väntar.

De följande dagarna går jag inte till skolan.
Varför skulle jag göra det? Ingen saknar mig väl ändå? Jag är blott klassens ”uppe i det blå”. Det låter som en ganska behaglig stämpel men är numera bara påfrestande sedan allt blått förvandlats till svart. Förut kunde jag bygga luftslott om hur underbart allt skulle bli senare för då fanns illusionen om en vändpunkt i livet kvar… men var finns den nu?
Jag känner mig helt och hållet vilsen. Det är bara några månader kvar och sedan väntar vuxenlivet.
Vart är en sådan som jag på väg? Utan drömmar? Ska jag bara stå där med mössan i vädret och sjunga om studentens lyckliga dagar? Vilken fetlögn!
Plötsligt slog det mig att jag inte kan leva så här.

– Jag vill inte längre, börjar jag mitt andra samtal denna veckan.
Därefter visar jag henne två lappar.
Den första som jag skrivit för några månader sedan:

Jag tror himlen föll ner i natt…
Jag har bestämt mig.
Jag har längtat länge efter andetagets sista pust.
Njutningen när rakbladet korsar handleden är obeskrivlig och smärtan tillkallar lugnet.
Men nu vill jag inte längre bara nosa på härligheten.
Jag har sett döden i vitögat allt för många gånger.
Han väntar på mig. jag kan känna det.
Ingen, ingen verkar veta om min hemlighet.
Vad som försiggår bakom stängda dörrar i en trappuppgång på Vasagatan är ännu osagt.
Eller ignorerar bara omvärlden mig?
Ibland kan jag känna deras avsky men jag klandrar ingen.
Vad är väl en sån som jag att ha?.
Dessutom kommer avslöjandet att komma smygande förr eller senare i alla fall .
För just nu känns det som att hemligheten bara kan demaskeras med dödlig utväg?….
Farväl

Efter att ha läst den hopknycklade papperslappen ser hon alldeles gråtfärdig ut. För att få henne på bättre humör visar jag upp den andra lappen, den jag skrivit häromnatten:

Omvändning
Nu vill jag försöka.
Försöka vända på livet.
Jag vill inte leva såhär längre.
Varför kan inte jag bara få vara glad?
Jag vill minnas.
Minnas hur man skrattar och hur man umgås.
Minnas hur det är att leva.
Just nu gråter jag bara.
Snälla, hjälp mig!

Hon torkar bort en tår. Rösten skär sig ordentligt men hon får till slut fram:
– Vilket framsteg, vännen min. Du bevisar för både mig och dig själv att du verkligen vill leva. Jag kan se en livslåga kika fram.
– Var då? undrar jag.
Förändras något så hastigt, funderar jag sedan. Vilken färg har förresten en livslåga?

Jag får inget svar. I stället börjar psyktanten plocka i sina lådor och tar till slut fram en liten, liten förpackning. Den är fullklottrad med text och varningstrianglar.
– Det här är en mycket lindrig form av vad vi kallar lyckopiller. Jag tror att det kan hjälpa Karl på rätt väg igen.
Jag stelnar till. Medicin! Är jag sjuk?
– Jag vet inte riktigt om….
– Karl, du måste lära dig att inte vara så kritisk till allt du gör. Dessa små underverk kan hjälpa dig att se livet med andra ögon. Med mer ljusa ögon. Du vill väl komma tillbaka, inte sant?
– Men tror du verkligen att jag blir frisk bara för..
– Tiden läker alla sår, lille vän. Den här lilla ”downperioden” kommer gå över tills du gifter dig! påstår hon och fnissar äckligt samtidigt som hon klappar mig lite lätt på huvudet.
Då kom smällen som hon mer än väl förtjänade. Jag är faktiskt inte sex år utan 12 + 6 år. Men pillrena fick glida ner i jackfickan ändå.

Här sitter jag nu på sängkanten och ser ned på min kupade handflata. Kan verkligen en så liten sak göra underverk?
Efter flera minuters stirrande rakt ut i tomma intet sveper jag till slut pillret med ett glas vatten.

Det gav mig inte alls den där olustfyllda känslan jag förväntat mig.
Men frågor om livet däremot kom som på löpande band.
Vem är jag nu? Innan kunde jag med rättighet vara osocial och tråkig för då gömde jag mig bakom ”diagnosen” depression. Men nu då? Måste jag hitta tillbaka till det liv jag än gång hade? Eller är jag fit for fight i ett låtsasskal?
Imorgon är en annan dag, säger jag tyst för mig själv. Jag slänger därefter några hastiga blickar på huvudkudden. Den ser fruktansvärt lockande ut men nu har jag bestämt mig. Med täcke över huvudet hela livet kommer man ingenstans.

Några veckor senare ringer telefonen och jag orkar lyfta luren!
Med ens insåg jag att framtiden såg ganska ljus ut ändå.
– Det kan bara bli bättre nu, tänker jag och blickar ut genom fönstret. Solens strålar nådde mig som de aldrig gjort tidigare.