Till tonerna av promille i blicken
bränner jag mig för lätt,
eremiten i mig slutar berätta historier om framgång,
men dina flammande fötter förvandlas
och fartränder blir eld,
när du kastar blickar på motorvägen
som skär genom det vi bygger,
ger rastlöshet som lös het lava,
och sväljer mig långt ner,
när jag går upp i det här,
medan du klistrar ditt leende på min näthinna
och dina tänder blir till kalla diamanter,
snirklar sig livslinjen i min handflata,
till tonerna av en zigenares charm,
funderar jag så mycket på mig själv
medan upplysta gator i förorten drar mig
åt det varma, febriga, vackra
får det att vända sig inom mig nu
i den uppblåsta mystiken,
som dödar alla poeter och lämnar mig naken,
och begraver oss på havets botten,
allt till tonerna av äcklig pop lämnar
historien bara ljuset och blixtarna
kvar för den ensamma beskådaren
som stilla vaktar sin själ
med livet som insats,
som likt självbelåtna internetklottrare som tar
sig själv på så stort allvar
att ljudet av sommarregn som träffar min hud
tystnar, stänker, lämnar inget spår,
och där i framtiden sitter jag,
solbränd i den upplysta baren
med min nya historia,
men tänk om man vill mer,
och tänk om man vill att framtiden
inte ska ge dagens förutsägbara svar,
tänk om man till tonerna av nu kunde tänka
att vi faktiskt odlar en värld
där tonerna av laglöshet
inte blir förtret
varken klet
eller en stor, tjock, fet och het
smet,
och att allt omvandlas till tonerna
av den tysta natten
och vi stannar
här ett tag till, och säger så.