“Och vi börjar gå, gå, gå igen…
Det du aldrig såg
låg inombords i mig
och välvde och rumlade runt
vävde en matta av sorg, saknad, längtan
i rött, gult och mycket orange

I samma stund som vindarna tog tag i ditt hår
lyfte dom mig från marken
och jag svävade en stund
inte ens tåspetsarna nuddade min sorgpläd
och dina ögon nuddade mig med något i dem
men du fångade mig inte
fast jag börjat försvinna bort från dig
eller om vi båda tog steg åt motsatta håll?

Och jag fick håll redan efter 453 meter
och du med dina sjumilasteg var du säkert 748 å en halv meter från vår punkt
1201,5 från mig
och jag kunde inte skrika dig tillbaka
för min röst bar inte så långt,
knappt till vår punkt
den vi båda lämnat

Och vi börjar gå, gå, gå igen”