Ni säger att det är trettioelva minusgrader ute
och att himlen är alldeles svart
även fast det är en dag i juni

jag ligger gömd under täcket i min säng och tänker
att nu kanske ni förstår varför jag haft mensvärk
varje måndag och fredag under fyra månaders tid

att nu kanske ni ser att målarfärgerna är slut
att det var jag som målade världen inatt
medan alla sov

jag målade frost i kanterna
satte persienner för solen
bara för att alla skulle förstå
hur svart en själ kan bli
när ingen ser