Befinner mig ännu en gång i den så kallade Skymningszonen någonstans mellan verkligheten och en diffus uppfattning av den kvarstående horisontella verkliga orsaken till att finnas.

Mina fixeringar och fantasier har övergått i grundläggande idéer och frestelser om att få äta kvinnan jag älskar och bidka älskog med henne och sedan leva lycklig med henne i alla dessa dagar av sorg.
Idag var hon i min närvaro och kände av min hud med hennes lena fingrar medans jag gick utan att till synes visa mina känslokavalkader. Hon förstod förstås ingenting, haha. Håret var en perfekt sak på hjässan, svart och fumligt uppsatt stod det ståtligt där, framför mina ögon som betraktade allt med stort intresse. Krypningar och knastringar i magen blev åtföljden utav detta möte med hennes hud. I mitt minne återfinns däremot en annan variant, där någon ligger stilla på golvet med ingående bitmärken över brösten och sjärt, där jag gått kvitt min hunger och ätit mig mätt samt pumpat mig full med hennes blod som rinner i mina röda ådror. Det är kärlek o mina bröder skall ni veta. Djurens kavalkad sjunger och muar i ladgården här bredvid medans Sture tar en titt på henne, där hon ligger ingående på marken, det kalla golvet med substanser utav hennes mors skapelse, där jag en gång satt och spanade över det mänskliga kroppsliga jaget hon hade. Som jag nu har i mitt förvar.

Hennes själ bevarar jag i min hemliga glasburk som jag tar fram då och då, sitter och inspekterar den medans jag gäspar högt för mig självt.

Håret som sagt var perfekt uppsatt och hennes fetter på magen fick mig att göra konstiga saker med läpparna, en tand här och ett finger där.
Djurens kavalkad råmar medans tystnaden stilla lägger sig över den deprimerande och dekadenta livsstilsfredagen innehållande heroinöverdoser och en mängd whiskey i olika smaker och former.