Jag fyller inte igen sprickorna i dig längre
jag packade ur din packade själ ur min
vände på klacken
bort ifrån dystra gatan

jag minns ditt enda försök till att se sanningen
och så fort du öppnade ögonlocken
släcktes hela staden
du hade tänt ljusslingor
innanför ögonlocken
för att glömma bort
att du tappat allt

fotfästet du hade i mitt hjärta förmultnar bort
intill dina otalade ord

du ville inte veta
hur din värld egentligen såg ut
varje gång du råkade se skyfallen
försökte du supa ihop nya lyckorus
tills du insåg
att din enda lycka någonsin
vandrat bort
ifrån dystra gatan

för jag insåg
att det fanns riktiga stjärnor
på min himmel

och du sitter än idag
på dom nerklottrade parkbänkarna
där du ristat in dina drömmar
och ett streck över

det ligger stjärnfall i ölpölarna
under dina skor