Det är jobbigt när man upptäcker att man faktiskt är allt det där som man inte vill vara, man är en flicka som vill bli åtrådd, en person som vill hänga med, vara nytänkande man är en kompis som vill bli uppskattad, en elev som vill visa framfötterna, en anställd som vill verka oersättlig man är en syster som sviker, en vän som snackar skit. Man är en helt vanlig äcklig människa som gör allt för att känna sig unik och speciell.
Överskskattar sig själv och kritiserar andra, tänker mer på sig själv än alla andra och har svårt att lyssna.
Faller in i alla köns roller, ålders faser och är så otroligt formad och blank.
Formad och blank fylld med omgivningens färger, historians nyanser och framtidens önskningar. En samhällsdocka, en i raden av alla andra. Mer än så blir vi aldrig och kan vi för en sekund försöka att slita oss från oss själva och våga se på saker från annat håll kanske vi kan acceptera, och se att vi är alla samma, i samma gröt och inget mer än så.
Vore skönt om jag själv kunde låta mig vara allt det där och er andra vara allt det där utan att bli arg och besviken. Eller så blir lättare om vi uttalade det tillsammans, genomskådade hela varandet, sket i all konkurrens och slapp bli besviken på sig själv och andra.
Vill inte låta mig vara allt det där längre.

Det jag tänker mest är att jag vill inte bli cynisk och bitter, kan vi hjälpas åt med det? Syna varandra och sopa rent från bordet, klä av oss nakna och visa de sanna skruplerna kanske kan vi till och med lära oss att älska nakenheten. Verkar ju ändå som att det är ditåt vi strävar på nått sätt, bara att vi går en jävla omväg.

känns svårt att hitta någon annan väg…

snälla visa att du genomskådat mig, vet att du gör det hela tiden, säg det det högt låt mig inte smita undan.
Låt oss uttrycka vår genomskådning så att vi blir mera sanna mot varandra.

Kanske är det tuffa vägen den ända vägen.