Att den vanliga par förhållande formen är på väg att dö ut har de flesta av oss kanske upplevt, man vill inte binda sig håller alla dörrar öppna och ”träffas” mer än man har något förhållande. –nä vi är inte tillsammans, nej, nej. Har jag hört både mig själv och andra säga ofta.
Leva ihop två känns tråkigt, avskärmat och hämmande. Måste kunna göra det jag själv känner för precis när jag känner för det, kanske vill jag åka ett halvår till Kina nästa höst och då fungerar det ju inte att vara i något slags förhållande. Men vi kan träffas nu, så länge vi känner att det är ”rätt”.
Att offra sig för andra är fult men vi har ändå något slags behov av närhet och ömhet de flest av oss, för så många alternativ till kärleken har vi inte lyckats hitta hos oss själva. Många försöker, några lyckas, jag är inte en av dom.
Ett samtal jag hade med en vän som jag inte träffar allt för ofta och du vet man gör den där läges rapporten; – so how is it with love, have you meet someone? Frågar jag
-yea kind of but, I don’t know…..guess its good cause he makes me look at sides of myself that I didnŽt see before. How about you?
-Well IŽm not together with anyone, really, but I meet this qute person whom I like a lot. We have a lot of fun together and I think we are good for eachother, IŽm learning a lot witch is good. But weŽre not together that would never work, we are to much in different places in our life right now.
Efter några meningars diskussion började vi skratta och insåg att ingen av våra dåvarande partners egentligen skulle ha uppskattat vad vi sagt. Som att kärleken skulle vara någon slags personlighets utvecklande skola och inte uppriktigt fin kärlek till den andre.
Men tycker mig upptäcka mer och mer bland mina vänner när vi diskuterar kärlek och relationer att man ser det som en slags trevande skola, där man inte riktigt vet vad det rätta är, vad man vill och inte vill. Man bara vet att man inte vill låsa sig, göra några misstag eller hindra någon annan, den man älskar från att göra vad hon/han vill.
Tydligt är att vi går mer och mer från det traditionella gifte målet, tvåsamheten och tidiga par skapanden. Vad detta beror på är många olika faktorer som man kan gå in på i timmar hit och dit, vilket jag inte ville göra nu utan bara reflektera mitt observerande och höra vad ni tänker.
Är förhållanden idag bara korta impulser, experiment för att utveckla oss själva?
Är det okej för att vi är i en tid där vi försöker hitta nya vägar och det är alltid förvirrat i början?
Är det kanske fruktansvärt stort och själsligt av oss att vara redo att ta alla möten för vad dom är och låta de kära gå när tid för att gå vidare är, att vi tar alla möten för vad dom är, lärdomar, njuter i stunden och tackar för allt vi får med oss?
Eller är det bara en egoistisk spegling av det nya individualistiska samhälle vi skapar där den egna individen ska vara i centrum och inget annat får stå emellan. Jag vet inte, men det är en spännande rörelse av förändring vi är i och jag är nyfiken på vart du tror vi är på väg.

****