{k}Saga landade på något hårt. Marken, antagligen. Runtomkring henne fanns träd av alla olika storlekar, buskar, blommor, växter. Hon befann sig i en skog. Nu hörde hon röster som pratade ett främmande språk, bara en bit ifrån henne. Rösten hetsade några andra till snabbare fotsteg. När de kom fram till gläntan där Saga satt, stannade de upp och tittade på henne. Allt blev helt tyst. Saga vågade inte röra på sig. Den ene av de fyra män spände sin båge och riktade den mot henne. Han sa något på sitt språk, som lät som en fråga. Saga vågade varken prata eller röra på sig. Vad var det här för ställe?{/k}

Mannen med pilbågen tog några steg framåt, fortfarande med sitt vapen höjt. Han hade väldigt långt, mörkbrunt hår. Det räckte honom nästan till midjan. De andra hade också mörkbrunt hår, men inte lika långt. Alla fyra var långa och bleka till hyn. Deras ansiktslinjer var finmejslade, näsan var liten och rak, ögonen var blekblå och de hade ljusa ögonbryn. Han petade i Sagas blonda hår med pilen och tittade misstänksamt på hennes kläder. -Ya naa lle? frågade mannen. I Sagas öron lät det ungefär ”Jan-Ale” och hon kom att tänka på Emils farbror som hette Jan-Age. -Jan-Age? sa Saga och rynkade ögonbrynen. Vad vill ni honom? -Mani? sa mannen med pilbågen. Saga såg oförstående på de långa männen och tänkte att hon måste drömma. Hon tittade på pilbågen och undrade hur hon skulle kunna vakna. -Är det här en dröm? sa hon. Männen kollade på henne som om hon vore från en annan planet. Sedan tittade de på varandra. Mannen med pilbågen sänkte sitt vapen. Det gick en bra stund. De gjorde inget annat än att titta på varandra. Ibland gav någon ett ljud ifrån sig, eller bytte fot. -Hallå? Säg var jag är! krävde Saga. Männen tittade på henne igen. Det enda de gav henne var en blick, sedan återgick de till att stirra på varandra. Nu när han inte hade pilbågen riktad mot Saga, var hon inte lika rädd. Hon reste sig upp och kom ihåg att hon var genomblöt. -Åh, jäkla cyklist, kom det från henne. -Manke naa lle autien? sa en annan av de fyra. -Alltså, jag fattar inte ett smack av vad ni säger, så vi kan lika gärna strunta i allt det här. Ni kan väl bara låta mig gå härifrån. Mannen med pilbågen sträckte ut handen, för att visa att hon skull lugna ner sig. -Dina ar’ tula sinome, sa han och viftade med handen. -Ska jag hänga med? Nej, nej, aldrig i livet. Nu gjorde han ytterligare en konstig gest. Han satte handen för munnen och spärrade upp ögonen. -Ska ni strypa mig annars? Han satte handen för munnen igen, och viftade med den andra handen. -Ska jag vara tyst? viskade hon. -Yallume! viskade han tillbaks och såg glad ut. Nu viftade han med handen igen, men den här gången menade han att hon skulle följa efter. Han började gå och Saga följde efter, med de tre andra bakom sig. Skogen var tätbevuxen och det var svårt att komma fram. Saga brukade vara ganska bra på biologi och naturen, men hon såg inte en enda blomma, en enda växt, eller ett enda träd som hon kände igen. Inte ens en björk, eller ormbunkar. Men växtligheten frodades verkligen. Bladen på träden var lika gröna som hennes stövlar, och blommorna visade sig i många olika färger. Det såg ut som om de gick på en stig, den var väldigt nertrampad. Men det låg inga nertrampade blommor eller växter på den. Männen var väldigt försiktiga med var de satte ner sina fötter, och Saga tänkte att de säkert tillhörde någon slags naturfolksreligion. För att inte förolämpa dem följde hon deras exempel, aktade sina fötter noga. Nu kände Saga att hon var blöt igen. Hon hejdade mannen som gick först. Han tittade uppmärksamt på henne. -Mina byxor är jätteblöta, sa hon tydligt och pekade på byxorna, och sen drog i dem. -A, var allt han sa, men sedan stirrade han på en av sina reskamrater. Han tog genast fram något som såg ut som ett par tights av något konstigt material. -Och ni tror att dom ska passa mig? sa Saga med stor misstro. Mannen nickade menande och räckte över dem till henne. -Jag kommer inte att få på mig de där, du vet, påpekade Saga. Men han gav sig inte. Envist la han dem i hennes händer, tog upp en bit tyg och ett band ur väskan och räckte över det till henne. Saga suckade och tog emot kläderna motvilligt. Hon gick en bit bort och mannen som hade haft pilbåge följde efter henne. När hon stannade, märkte hon att han bara var någon meter ifrån henne. -Vad gör du? Jag ska faktiskt byta om, sa hon och tittade argt på honom, samtidigt som hon försökte vinka bort honom -Amin nowa il’ lemb lle! sa han upprört -Jaha, det hade varit mycket enklare om du pratade svenska. Hon hade uppfattat att inte tänkte gå därifrån i alla fall. Hon viftade med handen igen för att visa att han i alla fall kunde vända sig om. Han fattade vinken, la armarna i kors och vände sig om. Hon tittade på tightsen. Det där skulle aldrig gå. Hon suckade uppgivet och kände på materialet som byxorna var gjorda av. Till sin förvåning upptäckte hon att det var oerhört elastiskt. Hon sparkade av sig stövlarna och drog av sig byxorna. Trosorna var också blöta, men bara i överkanten. {k}Det klarar jag{/k}, tänkte hon. Hon tog tag i linningen på tightsen och drog över dem på benen. Det gick riktigt bra. Sedan tog hon upp tygstycket och repet. Hon hade ingen aning om vad de skulle vara till. Hon tänkte att det kanske var som en sorts överdel, men det passade inte riktigt in. Efter ett tag och några långa suckar från männen, kom hon fram till att det var en kjol. Hålen i kanten på stycket visade att det var här repet skulle komma till användning. Saga virade tyget runt höfterna, och försökte få in repet i de små hålen. Hon gav ifrån sig ett koncentrerat ljud. Ett sådant man ger ifrån sig, när man försöker sig på något och klarar det verkligen inte. Mannen som vaktade henne, vände sig försiktigt om, och fick syn på hennes problem. -N’uma, n’uma, sa han och rynkade pannan. Han gick fram till henne och tog repet och kjolen ifrån henne. Han trädde igenom det tunna repet och sedan virade han stycket runt hennes höfter och knöt det snett framtill. -Men, vad jag är dum! sa hon surt och tog på sig sina stövlar. -Tula sinome, sa han och drog henne i armen. De gick försiktigt och trampade på växter och blommor. Mannen som gick framför henne såg riktigt ångerfull ut. Saga tyckte att det såg ut som om han bad om förlåtelse, med blicken mot marken. När de kom fram till stigen, där de andra väntade, började männen klaga och peka på Saga. Mannen som följt med Saga verkade försvara henne, för han ställde sig framför henne och stirrade på de andra. Sedan vände han sig om, tittade på henne en kort stund och började gå. Den här gången gick de utan uppehåll, länge – väldigt länge. Några gånger kom de så nära skogskanten att Saga kunde se ängarna och floderna utanför. Hon undrade hur hon hade kommit hit. Det var i alla fall inte en dröm, det var säkert. Men hon kanske var fast i en annan dimension, på ett annat plan. Hon kunde komma på några lösningar, men alla var för långsökta. Hade hon rest i tiden? Vad hade hänt? Hon tänkte igenom det sista hon hade gjort innan hon började må illa. Cyklisten hade stött till henne med armbågen, hon hade ramlat baklänges och satt sig i en vattenpöl. Hon hade sett att tanterna blev helt till sig när hon började skrika. Fåglarna hade lyft från grenarna och orsakat ett hemskt ljud i Sagas öron. Sedan kom hon att tänka på hennes mamma och pappa och Emil. Visste de vart hon var? Nej, självklart inte. Hon var ju mitt ute i ingenstans. Ett litet tag blev hon rädd, hur skulle hon komma härifrån? Vart tog de här männen henne? Miljoner frågetecken dansade i huvudet på henne. Till slut orkade hon inte med det, så istället tittade hon på omgivningen och märkte att det hade blivit mörkare. Hon fick syn på något som lyste bland träden. Hon trodde att det var eld först, men de var blå. Hon tittade igen och såg att det var blommor! Självlysande blommor! Det hade hon aldrig sett förut. Nu blev hon ännu mer nyfiken. Vad var det här för ställe? Plötsligt stannade de inför en liten glänta och mannen framför henne stirrade på de andra männen och de började genast plocka fram hudar, såg det ut som, och mat. De trampade försiktigt på marken, och gjorde grimaser som liknade smärta, och kanske sorg. Hudarna slätade de ut och de gjorde upp en liten eld. Maten bestod av bär och frukt. Saga förstod att det inte var någon idé att försöka få något ur männen, de pratade ju inte ens samma språk. Så hon åt och satt tyst för sig själv och försökte att inte tänka på dagen som varit. Hon som hade trott att den skulle bli jobbig, för att hon hade gröna gummistövlar på sig. Nu verkade det inte spela så stor roll. Hon fasade för natten, hon skulle antagligen inte kunna sova. Hon skulle bara ligga och lyssna, och tänka. Hon rös till. Mannen med det längsta håret, han som riktat sin pilbåge mot henne, han som hjälpt henne med kjolen, han som försvarat henne, kom fram till henne och satte sig ner, mittemot. Han tittade på henne igen, det fick Saga att rysa igen. Hans genomträngande ögon såg ut att leta efter något. Plötsligt sträckte han fram handen och lade hennes hår bakom hennes ena öra. -A, sa han. -Vad gör du? frågade hon, både upprört och förvirrat. -Mh, gav han ifrån sig. Han förde handen till sitt eget hår och strök det bakom örat. Hans öra var spetsigt. -Är du en alv?! utropade Saga. Eller är det fejk? Han sa inget. Bara tittade på henne. -Herregud! Sitter jag här med en alv? Var är jag? Jag drömmer, jag måste drömma. Herregud, herregud, herregud… Saga höll på att få panik. Vart var hon? Hon satte händerna över öronen och böjde sig framåt. Mannen tog tag i hennes ena hand och tvingade upp henne i en sittande position. Han sa några lugnande ord på sitt språk, sedan pekade han på sig själv och sa: -Iriador. Saga förstod att mannen hette Iriador. Hon skulle just peka på sig själv och säga sitt namn, men alven hann före. Han sträckte ut två fingrar, satte dem mot Sagas bröst och sa: -Saga. Saga tappade talförmågan. Hur kunde han veta vad hon hette?