Uti nattens svala månskensstund
Jag funne en sten så rund, så rund
Gul som sol, röd som blod
Att detta inte var en vanlig sten jag genast förstod

Jag mod samlade till mig
Hade jag någonsin sett något fagrare, säg?
I min lilla barnahand jag upp den plockade
På fanns lysande ristningar som farligt lockade

Mina öron än unga
Hörde ett fasansfullt dån runga
Från stenen kom det
Och plötsligt blev den väldigt het

Jag gav till ett tjut
Visste varken in eller ut
Jag släppte den och drog händerna intill
Väntade och stod alldeles still

Plötsligt hörde jag något spricka
Och något klättrade ut med en förfärlig hicka
Detta var inte allt
Rökpuffar kom ut trefalt!

Jag kunde inte tro ögonen mina
Jag skrattade och kunde inte sluta flina
Jag hade en drake!
Jag var bara fem år, och det var ju en hake

Draken hostade och blinkade
Och fram och tillbaka linkade
Den gav mig ett misstänksamt ögonkast
Och skyndade sedan iväg i all hast

Jag ropade ”Snälla draken lilla –
Jag ska inte göra dig illa!”
Draken saktade ned och vände sig om
Jag log och sa ”Kom, söta draken, kom!”

Draken gav till en puff av rök
Men så kom en hemsk och ful hök
Han blev avundsjuk på lilla drakens vackra dräkt
Och han dök och tog draken i svansen direkt