Det låter, det mullrar och morrar
Som om någon vansinnig borrar
Dundrar förskräckligt och låter
Åter, åter och åter
Det mullrar och morrar

Allting darrar, vibrerar och skakar
Det mullrar, dundrar och brakar
I vettlös namnlös skräck
Neo önskar att det vore väck
Det mullrar och morrar

Någon finns bevisligen ovan hennes tak
En spricka i taket, en till… knak
Och jag, jag vet mer än nog
Vet vem som ligger där på sin stora bog
Det mullrar och morrar

Tung svårmodig förbannad och stor
Betydligt mycket värre än du tror
I hemskhetens förskräcklighetens och läskighetens roll
Ett mycket stort förbannat elakt troll
Det mullrar och morrar

Jag tittade ryste förskräcktes och såg
Och det är minsann ingen lögn och inget båg
Att den stora luckan till vinden var på glänt
Hm, så det är dörren den måste använt
Det mullrar och morrar

En mörk regnig ensam stormnatt
Den läskige smög som en stor katt
Här är ingen stor modig och stark bror
Längtar så efter min mor, kära mor
Det mullrar och morrar

Neo är så liten ensam svag och rädd
Ligger darrande av skräck under täcket i sin bädd
Vaktis stor och morsk har varit på vinden och kollat där
Och nu är morskheten slut, nu finns han inte längre här
Det mullrar och morrar

Kroppen, den tror jag, är nog på vinden kvar
Själen skyndsamt till något annat ställe fortsatt har
Och jag vet, starkt misstänker och känner
Hela stället elakt och djävulskt vibrerar och bränner
Det mullrar och morrar

På detta finns ingen ände, inget slut
Förrän den läskige vindsbesökaren hittat ut
Det torde ta tid, haha, för jag luckan låser
Sker nog först när det tre torsdagar i rad på månen blåser
Det mullrar och morrar

© Nina Nicolaus 20050814