Min svarta sida
Är inte bara en pärm
Där jag förvarar
Mina tafatta författarförsök

Det är en sida
Jag har hittat
Hos mig själv

För i min tomhet
Är det intet
Förutom djup och skavande svärta

Det är tomt och mörkt
Kolsvart
Jag är ett skal
Inget ljus finns längre kvar

Jag kan inget längre
Jag vet inget längre
Jag orkar inget längre

Orkar inte ens bry mig
Skiter i allt
Va fan angår du mig?

Jag kan inte
Jag vill inte
Jag orkar inte

Orkar inte lyssna
Orkar inte tänka
Orkar inte reagera
Orkar inte bry mig

Ledsen
Var det inte mer här i livet?
Ledsen
Är allt över nu?
Ledsen
Är detta ålderdomen?
Ledsen
Och slutet?

Är det nån
Som orkar bry sig om mig?
Som orkar se mig?
Som orkar rycka upp mig?

Eller är alla andra
Lika tomma
Och svarta
Och oengagerade

Finns det nåt hopp
Om en ljusning?
Eller?

Jag har hissat
Nödflagg
Men ingen märker det

Är jag kanske osynlig
Ett spöke redan
En utomjording
Som ingen vågar se
För att jag är grön på utsidan

Men oroa er inte
Jag är bara
Ett tomt skal
Som man inte behöver
Bry sig om

Jag är inget längre
Har nog aldrig varit något
Och kommer inte att bli något heller
”För nu är det för sent”
Säger vissa

”Du är gammal”
”Livet är över”
”Du ska inte tro att du är nåt”

Nä
Jag är inte nåt
Bara en svart skugga
Som man kan bortse från
Ignorera
Låtsas som ingenting

Och så var det problemet löst

Och kvar var jag
Tom och svart inombords
Vad har jag för värde?
Och räknas det i kronor?

Börjar nästan vänja mig
Vid att vara ett skal
Inget att bry sig om
Inget för någon att bry sig om
Inget för någon
Inget
Inget
Inget

Det blev alltså inte mer än detta!
Nähä!

© Nina Nicolaus 20030607