Micaela och Jenny var tvillingar, de var enäggstvillingar och identiska.
Enda skillnaden var väl deras intressen. Micaela gillade att shoppa. hon gillade killar, att gå på fester och hon var väldigt framåt.
Jenny var mer lugn av sig, hennes största intresse var natur och i det lilla trägårdsskjulet hade hon en massa glasburkar med insekter,
det fanns maskar, gräshoppor, skalbaggar, spindlar, yngel, iglar och mycket mycket mer, hon var en tyst och tillbakadragen tjej, som inte sa så mycket.
Jenny hade alltid varit så, och det var inte något som deras föräldrar var direkt oroliga över.
De var världsvana, de hade mött männsikor som hade varit framåt och påfrestande, och dom som varit blyga och aldrig stått till besvär.
Men så kom det året då de båda flickorna fyllde 13 och började på högtadiet..
Micaela klarade sig bra när det gällde kompisarna. Hon kom lätt in i “inne gänget” och dom flesta föll för hennes utstrålning och goda självkänsla.
Men när det kom till betyg och skolarbete hade Micaela det tungt, hon dagdrömde mycket på lektionerna glömde bort läxor och prov och hennes betyg dalade allt längre neråt.
Jenny, hon klarade skolan gallant, hon blev lärarnas favorit och hade bäst betyg i klassen, att den flickan hade problem med kompisar, det var något som lärarna aldrig förstog.
På rasterna drog sig Jenny undan till biblioteket eller så satt hon bara i korridoren. Hon kände sig bortglömd av sin syster,
men förstog åandra sidan att Micaela inte kunde gå och hålla henne i handen jämt.

Att Jenny var ensam, var något Micalea aldrig han reflektera över. Efter lektionerna blev hon oftast nerdragen till elevfiket, eller ner i källaren där de flesta “innegäng” brukade samlas.
Hon hade fullt upp med sina nya vänner, hon och Jenny syntes allt mindre under rasterna och mest under lektionerna.

Jenny kunde inte undgå att se hur alla avgudade hennes syster, flera av skolans populäraste killar svansade efter henne.
Tjejerna bråkade nästan om vem som var hennes bästa kompis och hon var så upptagen med sina vänner att hon glömde bort både skolan, och Jenny.
Visst smärtade lite i Jenny ibörjan. Hon kände sig lämnad och ensam. Men nångång skulle Micaela inte finnas där bredvid Jenny, nångång skulle de skilljas åt.
De skulle inte bo under samma tak förevigt. De skulle inte äta vid samma middagsbord resten av deras liv och de skulle inte umgås på samma intensiva sätt som dom gjorde nu.
Det var dags att inse det, Jenny skulle bli tvungen att skaffa egna kompisar.
Hela hennes liv hade hon och Micaela letat kompisar tillsammans. Micaela hade lärt känna någon, som hon sedan presenterade för Jenny, och sedan hade dom lekt tillsammans alla tre.

Tiden gick och Micaela skaffade pojkvän, började umgås med de i nian och hon syntes allt mindre på rasterna, oftare och oftare följde hon tjejerna och killarna från nian ut.
Jenny kunde bara ana vad som pågick därute, hon hade själv sett dem stå och röka. Men itne skulle väl Micaela göra något sådant?
För Jennys del fortsatte det som vanligt, hon drog sig undan mer och mer, men var fortfarande lika duktig på lektionerna. Hittils hade hon bara fått högsta poäng i varenda prov.
Veckorna fortsatte gå, och snart började att tisslas och tasslas om hälsokontrollen som sjuorna skulle ha. Det var ingenting varken Jenny eller Micaela såg framemot.
Listorna om tiderna sattes ut i korridoren en dag, och Jenny var den första som var snabb att kolla. Hon hade tid redan dagen därpå.
Micaela hade tid om två veckor.
Rsten av Jennys dag gick åt till att oroa sig för hälsokontrollen. Hon var först i klassen och alla skulle bergis fråga ut henne. Vad skulle hon svara ?
Hon var inte säker på om det var själva hälsokontrollen eller frågorna som skulle komma efteråt hon oroade sig för.

Klockan slog tre och eleverna rusade ut. Jenny tog lång tid på sig att samla ihop sina grejjer -som vanligt.
Micaela försvann fort ut genom klassrums dörren, precis som hon brukade göra, och Jenny funderade för sig själv om Micaela hade glömt att hon lovat att skjutsa hem Jenny på cykeln,
eftersom jennys cykel blivit stulen fick hon gå, eller så fick hon kanske skjuts av Micaela.
Jenny masade sig ut från klassrummet. Hon såg inte till Micaela någonstans i korridoren, så det blev väl att gå hem. Hon letade fram sin skåpnyckel och låste upp sitt skåp.
Hon ställde in böckerna, drog ut jackan och den lila ryggsäcken. Med en smäll stängde hon igen skåpdörren och där på hennes högra sida stog Micaela!
-Du ville väl ha skjuts ? Sa hon och log.
Jenny var precis på väg att svara mär hon kände en frän lukt av alkohol. Hon granskade Micaela. Hon hade något dimmigt i blicken och hon stog ganska kraftigt stöttad emot skåpet.
-Micaela, har du druckit ? Isåfall går jag hellre. Jenny vände sig om för att gå, när Micaela plötsligt tog fasst i Jennys huva, så hon nästan höll på att strypas och falla baklänges.
-ja de kanske jag har gjort! men skrik inte ut det så hela jävla skolan hör! fräste hon tyst, och borrade in sina nötbruna ögon i jennys lika bruna ögon.
-Jag skriker hur högt jag vill, det ändrar ändå inte det faktum att du druckit! Varför Micaela, varför ? jenny fräste tillbaka och gav Micaela en blick som Micalea aldrig trott att hon skulle kunna få av sin syster.
-Ska väl du skita i! Micaela la händerna i kors över bröstet. Jag kanske inte mår så jävla bra, har du tänkt på det? fortsatte hon, men samma röst.
-Vadådå, du har ju allt du kan önska dig. Populära vänner, skolans “snyggaste” kille massor av kompisar. vad mer kan man begära ?!
-Jenny, komihåg att Uppmärksamhet är inte kärlek.
Jenny tittade ner i backen en stund. Micaela hade rätt. Hon hade uppmärksamheten från kompisar, men inte kärleken från kompisar. Åandra sidan, så hade ju inte Jenny några kompisar alls, hon hade bara lärarna.
-Kom med här. Nu går vi hem. Sa jenny och tog ett stadigt grepp under Micaelas arm samtidigt som de gick iväg mot trapphuset.

tre veckor senare hade båda flickorna haft sin hälsokontroll. De visade sig att Jenny var “fulltfrisk och kry som en lärka” hade skolsköterskan sagt.
Men Micaela, hon mådde inte bra. Detta var inget Jenny visste om, utan hon hörde det från sina föräldrar en kväll, när de trott att flickorna lagt sig.
Men Jenny hade gått upp för att gå på toa, när hon hejdats av oron hon hörde i sin mammas röst. Jenny hade satt sig i trappen för att höra föräldrarnas allvarliga samtal;
-Skolsköterskan ringde mig idag, det gällde Micaela.
jenny kunde höra hennes mammas steg när hon förmodligen gick och satte sig bredvid Jennys pappa i soffan.
-Jaså, vad var det om? överviktig? Underviktig? dålig rygg, dålig syn?
Jenny och Micaela hade två äldre syskon, en bror och en syster, som båda två gått igenom hälsokontrollen, så pappa var van.
-Nej Ove, det är värre än så. Det gällde .. hennes mamma pausade en stund, laddade om, innan hon fortsatte,
det gällde Micaela, alltså psykist. Hon såg att Micaela hade skärskår på handleden. Hon hade försökt att dölja dom med en långärmad tröja,
men när dom ska väga sig får dom ju inte ha tröjerna på sig.
Det vred om i magen på Jenny. Hade Micaela börjat skära sig ? nej, det kunde inte vara möjligt. Inte hennes Micaela väl?
-Men herregud Anki! varför gör hon det? Jenny kunde höra hur upprörd hennes pappa lät, han skruvade ner ljudet på teven och lät sin fru fortsätta.
-Hon vägde förlite också, skolsköterskan anade anorexia.
Jenny kände hur hjärtat bultade hårt inom henne. Hon gick tyst uppför trappen. Hon skulle just gå in i sitt rum för att lägga sig när hon hörde en duns.
Den kom innifrån Micaelas rum. Jenny ändrade snabbt riktning och sprang fram till Micaelas dörr. Hon knackade tyst, så inte deras föräldrar skulle höra.
-Micaela, sover du ? Jenny öppnade sakta dörren medans hon fortsatte, jag tyckte att jag hörde ett ljud, så jag skulle bara se om du …
Jenny stannade till vid dörren. Längst in i rummet hängde en lealös Micaela med en snara runt halsen. Den var knytt runt den tjocka träbjälken uppe i taket.
Nedanför Micaela låg en omkullputtad stol. Det var den som orsakat dunsen.
Jenny rusade fram till Micaela, lyfte upp stolen för att ställa under hennes fötter. men det räckte inte, stolen var för låg.
Något annat måste ha stått ovanpå stolen, men hon kunde inte se vad. -Mammaaaaaaa !
Jenny skrek så de ekade i de gamla huset. Hon kunde inte något annat än att skrika. Jenny hörde sin mammas och pappas steg skynda uppför trappen, och snart stog de där i ingången av Micaelas rum. -MEn herregud! skrek de båda och sprang snabbt fram till Micaela, där Jennys pappa snabbt lyfte henne uppåt, för att minska draget från snaran.
Mamman, som hette Anki ställde sig snabbt upp på stolen, och knöt loss snaran från takbjälken. Jenny stog bara och såg på, när hennes föräldrar väldigt upprörda, snabbt bar iväg med Micaela till vardagsrummet och ringde ambulansen.
Det tog nästan 15minuter för Jenny att våga röra sig, hon gick runt lite i rummet, tillslut sate hon sig på sängen. Hon drog med handen över Micaelas kudde, när något rasslade till.
Hon lyfte upp kudden där det lås ett brev, märkt med “JENNY”
Jenny vecklade upp det och läste;’

{k}hej Jenny.
Nu när du läser det här är jag antaligen död. Vad skönt. Kanske intve för dig, men för mig Jenny.
Jag hoppas du förstår mig, i mitt val. jag orkade bara inte. Ok, jag är populär, men uppmärksamhet är inte kärlek.
Eller hur, visst är det så? Jag har haft många kompisar , och killarna har svansat bakom mig. Jag ahr skrattat jag har skämmtat.
Ibörjan, javisst njöt jag. Men förstår du Jenny, jag kunde aldrig känna mig accepterad!
Tjejerna från nian har så mycket jag inte har. De röker, de dricker. De är smala.
Jag då? jag röker inte, jag dricker inte, dessutom har jag kvar en massa barnhull. jag är inte pinnsmal.
Ibörjan trodde jag att dom gillade mig för den jag var, men sen insåg jag att dom använde mig för att jag är lättpåverkad.
VAR lättpåverkad, menar jag. Jag är ju död nu.
Det känndes som om jag inte räckte för dom, jag avstog cigaretter och alkohol. Men grupptrycket, det som alla alltid pratat om,
det som du och jag lovade varrandra att vi skulle palla, det pallade inte jag. Jag klarade inte grupptrycket Jenny.
Förlåt att jag svek dig. Förlåt.
Förlåt att jag glömde dig, förlåt för att jag lät dig vara själv. Förlåt fär att jag lämnade dig på skolan.
Och förlåt för att jag lämnar dig igen.
Men Jenny. Du förstår väl hur jag känner ? du undrar säkert varför jag aldrig kom och pratade med dig ?
nej, jag har inte tappat förtroendet för dig, du är min bästa vän. Det var bara det att jag inte vill tynga dig.
Du ska inte behöva slitas med mina problem. Och jag vet att du gärna hade gjort det, och det rör mig ångt in på hjärtat att du är så god,
och att du ser till att andra mår bättre än du själv.
Men det här var enda untvägen, iallafall för mig. förlåt.

Och Jenny, kom ihåg. Du är mitt allt. Lev livet, så väntar jag på dig. Jag vet att du kommer och jag väntar på dig.
jag sitter uppe på ett vitt mjukt moln och ser till så du lever livet och inte går och deppar över mig. För gör du det,
då skäller jag ut dig när du kommer upp hit!
Och ta inte skulden, jag vet att du ar lätt att göra det.
Men jenny det här var mitt val. Jag älskar dig. Förlåt.

Uppmärksamhet rä inte kärlek. Leta kärleken jenny, inte uppmärksamheten.
Jag älskar dig, din evga tvillingsjäl, Micaela.{/k}

Jenny rusade ner förtrappen med brevet i handen, hon fölljde med mamma och pappa till akuten.

2månader senare stog hon på begravningen och sa “Micaela, uppmärksamhet är inte kärlek, men du har fått båda delarna utav mig.”