Som vanligt hade hennes mamma tvingat på henne de där hemska gummistövlarna. De där stövlarna som hon fick av sin farmor när hon fyllde femton. Hur kan man ge en femtonåring ett par gräsgröna gummistövlar? Saga ville bara få ett vredesutbrott, men den gamle gubben som satt på bänken med en tax i koppel såg så väldigt snäll ut och hon ville inte börja gapa eller skrika på ingenting mitt framför näsan på honom. Sådant gör man hemma, inte på busshållplatsen. Hon hade tagit vilka skor som helst, bara inte dem. Hennes mamma hade gömt alla hennes andra skor, så att hon var tvungen att ta de där fula stövlarna. Ja, så var hennes mamma. En kontrollfreak, hon skulle bestämma allt man fick göra, skulle göra, ha på sig (ja, till och med ha på sig), vad man skulle äta. Saga hade skrikit på henne många gånger. Hon avbröts i sina tankar av att bussen körde in till trottoarkanten oh skvätte ner vartenda föremål inom en meter. Som tur var, stod hon i busskuren en bit därifrån. Någon som inte hade samma tur var Margit. Margit var en av de kvinnor som var hemmafruar, tog hand om sina barn och sin man ordentligt. Hon var aldrig trevlig, bara mot sina egna barn. Man kunde tro att hon fastnat på 60-talet. Margit blev alldeles dyblöt och skrek till. Saga tyckte att det var hysteriskt roligt, och glömde totalt bort stövlarna och sin mamma. Margit fick syn på henne och hötte med fingret. -Om jag inte hade varit så blöt, hade det varit synd om dig, jänta, sa hon argt. Det fick bara Saga att skratta mer. Hon insåg plötsligt att bussen började rulla ut från hållplatsen och sprang över trottoaren och bankade på dörren. Busschauffören ryckte till och tryckte ofrivilligt på dörröppningsknappen. Han gav Saga en arg blick medan hon stämplade sitt kort. Hon gick och satte sig på en ledig plats och skrattade lite för sig själv. Sedan kom hon att tänka på den kommande dagen. Den var oerhört tråkig, bara lektioner till att skriva, och hon hade gräsgröna gummistövlar på sig. Dessutom hade snön nästan regnat bort. Det var bara stora högar kvar här och där. Hon undrade stilla hur hon skulle orka med.

Dagen flöt fram. Saga försökte göra sig så osynlig som möjligt. Hon gick inte i mitten av korridoren, hon gick inte ens till matsalen. Det var redan två personer som hade kommenterat hennes stövlar. Och det hade inte varit snälla kommentarer. Hon gick ut genom dörren till salen och gick långsamt, med huvudet nersänkt, ut med väggen. Det var bara en kort bit till skåpet och alldeles snart var hon framme. Hon fipplade med låset och fick upp det. Hon hade precis lagt in sina böcker när någon knackade henne på axeln. Hon blundade och vände sig om. Det var Emil, hennes bästa kompis.
-Var har du varit hela dagen? frågade Saga och kramade om honom.
-Lite överallt, bara, svarade han, som vanligt, fåordigt.
-Jaså?
-Ja.
-As good with words as always.
-Hm?
-Skit samma. Alla deras konversationer var likadana. Men de hade samma intressen, lyssnade på samma musik och filosoferade på samma sätt. Saga satte på sig sin jacka och tog sin väska.
-Vad ska du göra i helgen? frågade hon sin vän. Han ryckte på axlarna.
-Jag vet inte. Kanske spela lite rollspel. Nu fick han syn på hennes stövlar.
-Ha! Vad proggiga! Har din mamma tvingat på dig dom? Det skulle inte förvåna mig. Hon stirrade på honom. Det var sällan som han lät så glad och entusiastisk. Och det var oerhört sällan att han sa så mycket.
-Ja, det var min mamma som tvingade mig, fick hon fram till sist.
-Hm. Tänkte väl det. De gick ut ur skolan, bort från entrén, till busshållplatsen och cykelstället. Den kala asfaltsplanen som omringade skolan var full av ungdomar som väntade på bussar och pratade om vad de skulle gör i helgen. Emil låste upp sin cykel och tittade på Saga.
-Jag kanske ringer dig ikväll, sa Saga och stod kvar och såg efter honom. Han sträckte upp armen i luften till en vinkning. Hon vände sig om och gick rätt in i en lyktstolpe. Hon backade några steg, tog sig för näsan och stirrade förbannat på stolpen. Åh! Fula lyktstolpe!
-Ey, yo, Mulle! ropade någon.
-Vafan vill du? gormade hon och vände sig om. Nu var hon på dåligt humör. Killen som precis ropat tystnade och flinet försvann. Bussen rullade in på hållplatsen, och Saga vände sig om för att gå mot den. Den var full. Väldigt full. Hon skulle aldrig drömma om att gå på en full buss i de där stövlarna. Hon skulle aldrig drömma om att gå på en full buss över huvud taget. Nej, det fick bli att gå. Hon började gå hemåt i sakta mak. På cykelbanan var det blött. Regnet hade öst ner tidigare, men det hade slutat nu. Hon såg sig omkring. Ljudvallen för vägen var delvis täckt med snö, delvis täckt med slask. Snön vägrade gå bort. Till höger om henne reste sig de nakna tallarna högt. Från grenarna droppade det kalla droppar, som träffade folk i huvudet och fick dem att säga ”Vad var det?!” och ducka, för risken att få en till i huvudet var inte särskilt tilltalande. Efter några minuter och ett antal släpiga fotsteg hörde hon någon som ropade argt och något annat som lät som hjul mot våt asfalt. Hon tittade bak och reagerade för sent. En kille på cykel kom rakt emot henne, och det såg inte ut som om han tänkte stanna. Hon backade hastigt, men cyklisten stötte till henne med armbågen så att hon snubblade och satte sig mitt i en vattenpöl.
Det tog några sekunder innan hon fattade vad som hänt, och när hon insåg att hon var genomblöt gav hon upp ett gallskrik. Tanterna, som stod och klagade på dagens ungdom och deras brist på hänsyn, tittade upp och fick se ännu en ungdom med brist på hänsyn. Fåglarna, som hade suttit så stilla i träden, flaxade iväg under skrän och rop. Plötsligt fick Saga ont i huvudet. Det riktigt skar genom hjärnan. Ljudet av fåglarnas vingslag, tanternas klagomål och bilarnas brummande på andra sidan ljudvallen, fick henne att rycka till av smärta. Det blev svart för hennes ögon, och hon blev illamående. Det kändes precis som om hon var inuti en torktumlare. Allt for runt, hon blev yr och bara föll. Föll som genom ett bottenlöst hål. Hon skrek och skrek och skrek, och undrade varför ingen hjälpte henne.

Saga landade på något hårt. Marken, antagligen. Runtomkring henne fanns träd av alla olika storlekar, buskar, blommor, växter. Hon befann sig i en skog. Nu hörde hon röster som pratade ett främmande språk, bara en bit ifrån henne. Rösten hetsade några andra till snabbare fotsteg. När de kom fram till gläntan där Saga satt, stannade de upp och tittade på henne. Allt blev helt tyst. Saga vågade inte röra på sig. Den ene av de fyra män spände sin båge och riktade den mot henne. Han sa något på sitt språk, som lät som en fråga. Saga vågade varken prata eller röra på sig. Vad var det här för ställe?