–Aldrig! vrålade Iril, men rösten sprack.
–Men Lïne, sa Ilrim förtvivlat. Nu behöver jag dig, och ditt halsband. Måste du kämpa emot? Det gör det jobbigare för båda.
–Du ska brinna i Vendils skärseldar. Aldrig att jag ger mig!
–Du gör mig förargad, Lïne.
Han höjde handen och Iril kände hur hon blev svagare. Knäna vek sig under hennes kropp och huvudet kändes som bly på de blåslagna axlarna. Hon föll handlöst till golvet. Han stirrade länge på henne. Den korta särken med midjebandet hon hade på sig visade hennes muskulösa lår, och starka armar. Det långa, blonda håret täckte golvet som en aura, och smycket som hängde runt hennes hals glittrade, fastän det bara fanns ett fåtal facklor på väggarna. – Vad vacker hon är! ropade han med blicken tårögt vänd mot taket och armarna utsträckta.
Han tittade på hennes sår, hennes ärr, hennes blåmärken. Det var en skam att göra något sådant, och det var hans uppgift. Han kunde inte göra det. Det var därför han hade bett om vreldrer. De fick göra det på hans order. Han skulle aldrig klara av det.
Sedan mörkande hans sinne. {k}Kunde hon inte bara ge honom det?!{/k}
Han gick fram till henne och föll ner på knä, studerade hennes anletsdrag. Ända sedan första dagen hade han älskat att se på hennes kropp. Inte för att hon var utmärglad eller torterad, det hade hon inte varit då. Hon var den vackraste varelse han hade sett. Han ville inte se henne på det viset. Men hur skulle han förklara att han inte kunde få henne att ge sig, att han hade tappat kontrollen? Mästaren skulle inte gilla det.
Han sträckte ut handen för att röra vid smycket. Det var idioti, han visste det. Men det kanske skulle få honom att vakna upp ur den trans hon försatt honom i. Hans fingertopp nuddade den slipade safiren och plötsligt slungades han baklänges med enorm kraft. Han slog huvudet i stengolvet och en vitglödgad smärta spred sig i hans kropp. Detta hade hänt varenda gång någon försökt att ta av det.
Samtidigt vaknade Iril av den energi halsbandet gett ifrån sig. Hon andades tungt och blundade fortfarande. Varje gång han använde sin kraft förlamades hon bara. Hon såg och hörde och kände allt han gjorde, men kunde inte röra sig. Hon visste vad som dolde sig i hans hjärta. Som den krigerska hon var, skulle hon vilja hata honom av hela sitt hjärta, men som den alv hon var skulle hon aldrig klara det. Iril öppnade ögonen och tänkte på första gången hon hade sett honom. Det hade varit på en fest i Stugnils skogar, han hade varit bländande. Hon log vid minnet. Nu hade ondskan fördunklat hans sinne. Hon blundade hårt och bet sig i läppen åt tanken. Hon gick upp på alla fyra, och kedjorna, som satt fast runt hennes anklar och handleder, rasslade ordentligt. Hon kröp bort till väggen och lutade sig bakåt, utmattad. Nu fick hon syn på honom. Han låg medvetslös på golvet några meter bort, han hade rört vid smycket. Hon suckade uppgivet, hon fick väl ha liv i honom. Hon kravlade sig bort till honom och slog till honom i ansiktet. Han reagerade inte.
–Vakna då! sa hon halvhögt och ruskade om honom
Han gav ifrån sig ett plågat ljud. Sedan sträckte han ut handen och rörde vid hennes kind. Han kom på sig själv och drog snabbt tillbaka handen igen.
Hon sänkte huvudet. {k}Jag vill bara komma bort härifrån.{/k}
Han reste sig i sittande position och tittade på henne. Han kunde inte hålla kvar henne. Det spelade ingen roll om han fick ge sitt liv för henne. Det var hon minst värd.
–Visste du att jag kan höra allt du säger, se och känna allt du gör, när jag är medvetslös? frågade hon plötsligt.
Han ryckte till vid ljudet av hennes röst. Han hörde henne sällan prata. Men hennes röst var vacker och harmonisk. Hon tittade på honom, som om hon väntade på ett svar. Först då insåg han innebörden av vad hon sagt.
–Har du kunnat höra allt jag sagt? frågade han med en aning panik i rösten.
Hon nickade.
–Då vet du vad som dväljs i mitt hjärta?
Hon nickade igen.
Han kände sig dum. Och ändå hade hon inte sagt något. Han såg på henne med mörka ögon. Vad skulle han göra nu? Han kunde egentligen inte släppa henne, men han kunde inte fortsätta längre.
–Hur ska du göra nu då? frågade hon, som om hon kunnat läsa hans tankar.
–Jag vet inte, sa han, sedan tvekade han. Det känns konstigt att prata i normal samtalston med dig.
Hon skrattade till. Det var det faktiskt. De {k}pratade{/k} aldrig. {k}Men varför skulle jag det? Han torterar ju mig. Hur kan jag sitta här och skratta med den man som plågar mig till döds?! Om de andra fick veta det, skulle jag aldrig bli accepterad igen. Sedan tänkte hon om. Är jag under inflytande av en förtrollning? Nej, jag borde känna det. Men hur kunde jag då svälja min stolthet på det viset? Å, förbannelse. Hur kunde det bli så här? Nej, jag kan inte göra det här.{/k} Hon reste sig så snabbt hon förmådde, och gick med snabba steg till andra sidan av rummet. Hennes kropp värkte av ömma blåmärken när hon satte sig mot väggen.
Han tittade förvånat efter henne.
–Vad är det? frågade han.
–Vad tror du?! Här sitter jag och skrattar med den mannen som torterar mig! Med den mannen som åtrår mig! Hur kan du? Hur står du ut med dig själv?
–Tror du att jag gör det?! Tror du att jag gör det här med glädje? Jag är en fånge i hans hand. Jag är fortfarande en ondskans fånge, men jag kan avsäga mig det här direkt nu, om jag vill. Det är inget problem med det. Men den som efterträder mig är mycket mer hårdhänt än vad jag är. Tror du att jag verkligen inte skulle utsätta dig för värre om jag inte kände dig?
–Å, jag orkar inte med mer! Varför vill ni ha tag i smycket? Kan du inte berätta det? Jag ger dig det om du berättar det.
Han såg på henne med stor tveksamhet. Hon stirrade tillbaka. Eoner kom och gick. Allting var stilla. Inte ett ljud kom från omgivningen på utsidan.
Han suckade till slut och satte sig mödosamt på en stol som stod i närheten.
–Gudarna från Kaws skapade allting, det vet du lika väl som jag. Men vad många inte vet är att det var ett litet gudabarn som fick tag i sin mors halsband precis när den onda och goda makten skapades. Det var Paohs, dödsrikets guds, barn. Paoh blev rasande och satte en förbannelse över smycket och barnet. Barnet nekades den gudatron han var född till att besitta när han blev äldre. Han blev utvisad när han välte omkull de heligas kort. Han blev dock inte fråntagen sin odödlighet. Han lever som en upplyst människa med enorma krafter, men utan att kunna använda dem. Det är ditt halsband han behöver. Paohs hustrus halsband.
–Du tjänar honom? Paohs barn? Ett gudabarn? Vad händer om han får tag i mitt halsband?
Irils huvud virvlade av frågor. Hur kunde detta vara sant? Hon hade aldrig hört talas om ett Paohs barn. Det hade inte funnits några, överhuvudtaget, indikationer eller tecken på ett barn av dödsriket på tempelväggarna hemma i dalen, och ändå var hennes stad en av de mest gudfruktiga, en av de heligaste städer man kunde hitta. Ohkra hade aldrig berättat något om halsbandet när hon fick det. Ohkra hade legat på sin dödsbädd, alldeles blek och liten, när hon gav Iril ett smycke som såg gudasmitt ut. Den gamla kvinnan hade försökt säga något, men hon var för orkeslös och hennes sista ord var så låga att Iril fick luta sig nära för att höra:
-Vakta smycket med ditt liv. Om det hamnar i fel händer, så... så...
Ohkra började hosta och Iril baddade lite av den dekokt hon hade tillrett med ett ullnystan i Ohkras panna.
-Så, vadå? hade Iril lyckats pressa fram mellan tårarna.
-Så kommer inget längre att vara som förut.
Iril förstod inte riktigt, men hon förstod så pass mycket att hon aldrig skulle ta av sig det. Inte ens om hon fruktade för sitt liv. Senare hade hon upptäckt att det var bara hon som kunde ta av halsbandet. Den som försökte slungades bakåt med en våldsam kraft. Varför, visste hon inte.
–Det kan du nog gissa själv, svarade Ilrim.
–Han kommer att hämnas sin far, och han kommer att kräva sin rätt till en gudatron?
–Ja, och jag vågar inte säga tyvärr. Det skulle kunna bli ödesdigert för mig. Du kan bara tänka dig hur världen kommer att se ut efter att min mästare har krävt sin rätt.
–Då kan du ju inte ge honom halsbandet, du kommer att förlora allt. Du tror väl inte att han kommer att gynna dig efteråt?
Han tittade på henne med misstro, och sedan fick han ett uttryck som Iril inte kunde beskriva. Han såg både sorgsen och oberörd ut på samma gång.
–Iril, tänk efter. Jag håller inget kärt längre. Jag har inget att förlora.
Iril gav upp. Om han tänkte på det sättet, skulle det vara omöjligt att övertala honom. Men hon kunde ju alltid vägra honom halsbandet.
–Ge mig nu halsbandet, jag har berättat för dig nu.
Hon drog sig långsamt bakåt, gjorde sig beredd på vad som skulle hända, och skakade på huvudet.
–Ge mig halsbandet! röt han, så att hon ryckte till.
–Aldrig, väste hon tillbaka.
Han lugnade ner sig en aning.
–Ge mig det nu, annars hämtar jag Ohkra från andevärlden, och henne hyser jag inga känslor för!
Iril drog efter andan. Hur kunde han veta om henne? Och, den största frågan, hur skulle hon göra nu?
–Befria mig, så ska jag ta av det!
Nu sa Ilrim något som hon inte förstod.
–Möt mig i vargtimmen, bredvid er offerlund.
När den sista handbojan föll till stengolvet, var det som om hon verkligen befriades.
Iril satte sig upp med ett ryck. Det hade varit en dröm. Men när hon sedan tänkte efter, hade det känts så verkligt. Och, framför allt, hennes halsband glödde. Det nästan brände mot huden. Sedan kom hon på det. Det här var drömmen. Hon skyndade sig upp och väckte de två helarna. Hon berättade om sin dröm för de.
–Mitt barn, varför väcker du oss? Du kommer att klara av det här själv, sa Lyhe, kvinnan.
–Det kommer att gå fint. Du vet vad du ska göra, sa den andre, Kyhe.
Iril nickade, men kände sig ändå rädd. De två gamla märkte tydligen detta och sa:
–Var inte rädd, vi ska be för dig.
Iril kände sig inte ett dugg tryggare, men hon litade på sina gudar. Hon gick bort till sin bädd och drog fram sin krigardräkt, kogret med pilar, pilbågen och sitt svärd. Svärdet hade också tillhört Ohkra. Hon tittade på det blänkande silvret, med tillit. {k}Pilbågen behöver jag nog inte{/k}, funderade hon. Sedan tog hon upp sina armläder. Alla krigare som var av den magiska rangen bar sådana. De gav henne styrka och skydd. Hon klädde på sig munderingen och tog sitt svärd.
Det här var hennes strid. Ingen dimmig krigsrit. Hon skulle klara sig. Hon skulle hålla huvudet högt och tänka på Ohkra. Detta var för Ohkra.
Himlen utanför ljusnade från svart till mörkblå. Hon tog ett steg, och sedan ett till. De fyllde henne med ro. Hon skulle klara sig.