{k}Jag har aldrig skrivit en “kärleksnovell” fört. Därför har den kanske inte världens bästa innehåll.{/k}

Det var natt, och Lena skyndade sig hemåt.
Hon hade varit ute alldeles för länge ikväll, och mor skulle inte bli glad om hon märkte det.
Lenas klackar slog emot kullerstenarna på gatan, det var släkt i vartenda hus, det enda ljus som syntes var månen.
Hon sprang såfort benen kunde bära, inte var det lätt, ånej, kjolarna hon bar trasslade sig runt benen och gav henne ett rejält motstånd.
Men hon fortsatte springa ändå, bättre att fumla runt med lite fart, än att gå hel vägen hem och inte vara framme förens ännu längre in på natten.
Det var inte långt kvar nu, 3 gator, sen skulle hon vara hemma. Hon svängde in på en gata till höger, och fortsatte rakt fram.
Där framme låg “tre gubbar”, stans värsta pub. Hon skulle vara tvungen att passera där, om hon skulle ta sig hem.
Sålänge ingen fullegubbe skulle ragla ut skulle det nog gå bra. Under dagsljus var det ingen fara alls att gå förbi där, nej.
Men under natten, när gubbarna hade fått i sig riktigt med öl, kunde man inte känna sig säker, om man var en flicka utan sällskap.
När det var ca tre meter kvar til puben, tog Lena i extra hårt och sprang allt vad benen kunde bära.
Fem sekunder, och hon var förbi den grova trädörren. Hon saktade in farten och började nu gå lugnt, det var inte långt kvar.
Plötsligt hörde hon ett ljud, knarrande lät det. “Ånej” tänkte Lena, och vände sig försiktigt om, för att se att om ljudet komifrån pub dörren.
Mycket riktigt, men det var ingen fullegubbe som kom ut, nej inte alls. Det var Jean, Lenas fars kompis son, som klev ut genom dörren.
“Lena!” hans röst bröt den mörka tystnaden, som omringat henne hela vägen hem.
“Jean” ropade hon tyst som svar, innan hon blygt tittade ner i backen.
“Kom hit får jag prata med dig” Han vinkade henne emot sig. Lena visste att hon inte borde gå, men han verkade inte berusad alls, dessutom hade både mor och
far talat gott om honom, väldigt många gånger då Lena varit i närheten. Hon hade en aning om vad dom hade i åtanke, när dom gjorde så.
Lena var 17år, snart redo att gifta sig, och precis som i alla andra familjer, skulle hennes föräldrar välja ut några, som hon själv skulle få lära känna,
och en dag, kanske gifta sig med.
Så, så kunde det väl inte vara så farligt för henne att gå och prata med Jean ?
Nej knappast. Hon gick emot honom.
“Hej, vad gör du ute så här sent? ensam, i natten” frågade han, samtidigt som han log.
Lena ställde sig bredvid honom, han luktade lite hö och öl. Men berusad det var han inte.
Han tittade med en stadig blick emot henne, nej inget berusat i den varma blicken.
“Jag har bara varit på grönängan på dansen, jag var just påväg att skynda mig hem”
Jeans leende mattades av en aning. Han såg besviken ut.
“Jaha, vem var du där med? Var det kul?” Han log lite matt emot henne.
“Jag var där med några vänninor bara, jag tror nog dom hade kul, inte jag”
“Jaså? varför hade du inte det då?” Lena kunde inte undgå att se hur han sken upp en aning.
Bara själva tanken på att Jean kanske stog och flörtade med henne, gjorde henne nervös och röd om kinderna.
“Är det ett korsförhör det här?” Svarade hon med glimten i ögat, innan hon fortsatte;
“Jag dansade inte något, satt bara och tittade på”
“Jaså, men jag trodde att en flicka som du hade många beundrare. Dom stog säkert i kö för att dansa med dig?!”
Jean tittade retsamt på Lena. Det var något med hans ögon och hans leende, som Lena hade fästs sig vid.
Det var något eldigt och något lugnt i de ögonen, på samma gång.
“Nog blev jag uppbjuden några gånger. Men jag tackade nej, för den jag ville dansa med, han var inte där.”
“Jaså, var höll han hus då, säg?”
“På puben” Sa hon med ett leende. Hur skulle han reagera på det där? Det hettade till om hennes kinder.
“Ja, han satt på puben och längtade efter dig” Jean drog handen genom håret och sträckte på sig.
Han sträckte fram sin hand emot henne och sa “Kom med in”
Lena följde honom in, det var mörkt inne i puben också, några ljus lyste upp det dunkla rummet, så hon kunde skymta baren,
några bord och en massa gubbar som satt där inne.
Jean ledde henne till ett litet runt bord för två, längst ner i rummet.
“Vänta här” Sa han och gick iväg mot baren. Lena satte sig ner. Tusentals frågor flög omrking inom henne.
Vad skulle hända nu? Var dom ett par? Fick hon sitta här med honom, ung som hon var.
Han kom tillbaka med ett glas öl, och ett glas med fläder dryck. “Jag var inte säker på om du dricker öl”
Hon tackade och tog emot. Vilken gentleman. Lena skulle absolut inte ha något emot att gifta sig med honom.
Hon var kär.
Dom satt där i mörkret och pratade, Lena glömde bort tiden, hon var som i trans, där hon satt med Jean.
När klockan slog två, vaknade hon plötsligt upp ur transen. Det var dags att komma tillbaka till verkligheten.
“Oj, är klockan så mycket! Jag måste skynda mig hem nu, mor skulle bli rasande om hon visste hur länge jag varit ute!”
Hon tackade Jean så mycket för drickan och för den trevliga aftonen, och reste sig upp.
Jean ställde sig upp bredvid henne.
“jag följer dig hem.”
Promenaden hem blev en promenad fylld av tystnad. Ingen sa något.
De var båda två uppslukade av natten, av sina känslor och av regler.
Ingen av dem visste om de fick göra såhär, utan deras föräldrars tillåtelse.
Det förvånade Lena att Jean var lika tys och förvirrad som henne. Hon hade trott att han hade haft många flickor, och visste precis allt om
regler och sådant. han var ju trots allt 19 år, hon var bara 17.
När de kommit fram till Lenas hus, ställde sig Jean framför Lena, han tog hennes händer i sina, och så stog dom i några minuter.
En evighet, kändes det som, tänkte Lena. Ingen av dem sa ett ord.
“Jag har haft så kul ikväll Lena. Mor och far, har pratat så mycket om dig. Men jag inte direkt lyssnat. Det har jag väldigt dåligtsamvete för.
Du är verkligen en underbar flicka” Jean tittade på henne, rakt i ögonen, han svackade inte med blicken eller blinkade.
Orden kom från hjärtat, förstog Lena.
“Det .. det har varit en underbar afton med dig Jean. Jag trodde inte du var en sån.. en sån underbar man”
Tystnaden föll över dom som ett täcke, än en gång var dom uppslukade av natten, av sina känslor och av förbryllelse.
Det dröjde ett tag innan Jean böjde sig fram över Lena och kysste henne på munnen.
Lena log. Det var en dröm hon hade haft någonstans inom sig.
Nu var det bara delen, att berätta för mor och far vem hennes blivande man skulle bli.

*

{k}”Johan, kom och titta!” viskade en kvinnoröst i det mörka rummet, på övervåningen.
“Magda, vad är det nu då?!” Mannen i sängen låg och försökte sova, det hade varit en tuff dag.
“Har Lena kommit hem från dansen ännu?” Kvinnan stog vid fönstret och bet sig lite i läppen av nervositet.
“Jag vet inte, jag har inte hört henne komma?!” Svarade mannen med en suck.
“Då är det hon som står här ute! Skynda dig nu Johan, det här lär du aldrig få se igen”
Mannen klev sakta upp ur sängen, och masade sig emot fönstret där hans kvinna stog.
“titta dära, visst ser det ut som Lena?!” mannen böjde sig framemot fönstret och tittade ut.
“Tamefan, det är ju hon, vem står hon med?!”
Kvinnan log, “ser du inte, det är ju Jean”
Mannen skrockade lite tyst. “jaså, men det var ju bra trots allt, höhö”
Kvinnan tittade kärleksfullt på sin man.
“Jag tror nog det är dags att fundera på ett bröllop snart”
sa hon, och såg när pojken Jean än en gång gav flickan Lena en kyss, innan de skilldes åt och gick åt varsitt håll.{/k}