Ett mörkt regnmoln kom från öster och bredde sakta ut sig över den lilla skogssjön.
Fanny drog sin kofta tätare omkring sig och reste sig upp från sin plats i det gyllen gröna gräset.
Hon stoppade in sina fötter i hennes rosa flip-flops och började gå upp emot den lilla stuga som hon och hennes vän Emelie hyrt över sommaren.
Det var en röd liten stuga, med vita knutar och med en veranda. Ytterdörren var målad i samma gröna färg som gräset,
och på dörren hängde en liten välkommstskyllt. Stog du på verandan hade du världens vackraste utsikt.
Framför dig sluttade en oerhört vacker gräsmatta ner emot den spegelblanka sjön.
Det var en väldigt liten sjö, man såg utan några som helst problem över till andra sidan.
Fanny hade tänkt att hon och Emelie skulle ta den lilla ekan och ro över till andra sidan sjön nån dag framöver,
kanske skulle de kunna ta med sig matsäck och ha en liten picknick? det skulle bli en härlig sommar de här.
När Fanny kommit in i stugan, möttes hon av en frän stank.
“Emelie, vad har du gjort, lökat eller ?!” skrek hon, samtidigt som hon klev in i det lilla köket.
Ingen Emelie syntes till, hon gick tillbaka in i hallen och sedan in i det mörka sällskapsrumet.
Ingen Emelie där heller. Fanny var just påväg att styra stegen emot sovrumet, när hon kände att något strök sig emot hennes ben.
Hon hoppade till. vad var det ? Det var så pass mörkt i rummet att hon inte kunde se något, så då bokstavligen slängde hon sig emot soffan,
och tände lampan som stog på det lilla bordet bredvid. Ljuset från lampan stack i fannys ögon, så det tog lite tid innan hon vänjde sig.
När hon fått tillbaka synen, och sett att det “monster” som strykt sig emot hennes ben bara var katten,
märkte hon att rummet var mindre än hon trott (hon hade inte kollat igenom huset så mycket när de kommit)
I mittten stog en liten rutig soffa (Vilken Fanny nu satt i). Framför den stog ett mörkt bord av ek, prydd med en rutig duk och en vas med blommor.
Ovanför bordet hängde en ljusskrona full av damm, den skulle hon bli tvungen att torka av.
Till fannys stora förvåning fanns det en TV, gammal var den, säkert svartvit, men det skulle nog gå an.
Längre in i rummet stog det en bokhylla och en såndär stor kista att förvara kläder i.
I fönstren hängde det små lampor, med smutsiga och dammiga lampskärmar, de skulle också dammas av.
Gardinerna som hängde i fänstren var av samma mönster som soffan, med mörkt gröna och mörkt röda ränder som bildade rutor.
Gardinkappan hade även en liten vit broderad spets längst ner i kanten.
När hon nu hade fått en någorlunda bra titt på sällskapsrummet, var det dags att återkomma till verkligheten.
Emelie.
vars var hon, och vad var det som luktade så förskräckligt ?

*

-Fannyyyyyyy! Här är jag!
Emelie kom rusandes in i hallen och in i köket, dyvåt och med en tygpåse i handen.
“Vars fan har du hållt hus ? Jag har jävlat säkert rentvått varenda lilla vrå i hela stugan!”
Fanny var så arg så hon höll på att spricka, här hade hon gått, sjuk av oro, medans Emelie hela tiden hade varit ute och lallat runt!.
Emelie tittade anklagande på Fanny.
“Du oroar dig för mycket, FannyFjärt. Jag var ju bara borta i några minuter!”
“Jag oroar mig inte alls för mycket! Och kalla mig inte det där, du vet att jag inte gillar det!”
“Jajja, men titta vad jag hittade i det lilla skjulet där borta” Emelie vinkade med den våta tygpåsen samtidigt som hon pekade ut genom fönstret,
där man kunde ana konturerna av ett skjul.
“Ja, titta. Du hittade en gammal grå tygpåse, väldigt intressant Emelie”
Fanny suckade och gick in i köket och satte sig vid det lilla köksbordet.
Strax efter kom Emelie lunkades, just när hon skulle kliva över tröskeln öppnade Fanny munnen;
“Ta av dig de blöta klädera, jag känner inte för att skura golvet på grund av dig”
Hon sträckte ut handen och vinkade tillbaka emot hallen, samtidigt som hon läste sin tidning.
Emelie backade tillbaka in i hallen, och började klä av sig de blöta kläderna.
Hon kikade ut genom fönstret. Det hade blivit storm och sjön såg inte lika fridfull ut längre.
“Föresten Fanny, vad tusan är det som stinker så förbannat, vad har du gjort, för nåt måste du ha gjort, så här luktade det inte när vi kom”
Det högg till i Fanny, var det inte Emelie som hade åstakommit stanken?
Vem var det då ? För som Emelie sa, så hade stanken av sjögräs inte varit där när de kom.
“Men Emelie, jag trodde det var du som hade lökat eller något, det var därför jag var så arg!”
Emelie stirrade bara på Fanny, där hon satt.
“Emelie, kom igen nu, säg något, stå inte bara där och glo!” Fanny började bli irriterad igen, skulle Emelie börja leka nu också ?!
Emelie sa fortfarande ingenting, hon bara glodde och lyfte sakta sakta upp högra handen, i en pekning mot Fannys håll.
Fanny kände hur lukten hade blivit starkare, men hon tänkte inte mer på det, hon var så irriterad på Emelies fåniga påhitt hela tiden.
Hon återgick nu till sin tidning och bestämde sig för att strunta i Emelie.
Bara hon blev ignorerad skulle hon sluta.
“F-f-f-f-faaannyyy” Fanny tittade upp emot Emelie, vad var det nu då ? Skulle hon spela rädd för att skrämma upp Fanny, eller vad?
“bbbbaakom ddddig!” stammade Emelie vidare, med samma uppspärrade blick.
“Vadå bakom mig? Står det ett monster där, hannibal? eller kanske motorsågs masakern” Fanny skrattade ett skratt med en ironisk klang,
samtidigt som hon vände sig om.
Där bakom henne höjde sig en mörkgestalt.
Hon kunde nätt och jämt se, att kroppen var en kvinnas, men kläder hade hon inte.
Istället var hennes kropp täckt av fjäll, från benen upp till midjan.
Hennes överkropp var dold under ett lager av sjögräs och runt halsen hade hon ett halsband flätat av människohår.
Det hängde fyra kub liknande föremål i halsbandet. Fanny kunde inte avgöra vad det var, men hade hon kommit närmare hade hon sett
att det var tre berlocker. Genomskinliga, såg de ut att vara. Men hade du kollat än närmare hade du sett något sväva okringdärinne.
Något pyttelitet. I de två kuberna längst till vänster var de små föremålen hängande. liggande på rygg. De var två kvinno kroppar.
i de andra två kuberna var det två flick kroppar, inte liggandes, nej, de var ståendes. Men snart skulle även dom ligga lealösa och döda inuti dessa
små glaskuber.
Ansiktena på kropparna i glaskuberna var svåra att urskillja. Men jag kan säga dig, att de var två ansikten, som just nu uttryckte rädsla.
De två flickorna var nämligen, Fanny och Emelie.

2Veckor senare kunde man läse på de flesta flyblad, hur “två unga flickor plötsligt försvunna från sommarstuga ute i skogen”
70 år tidigare, hade samma rubrik prytt dåtidens tidningar, men då hade det varit två kvinnor som var försvunna ..