Det enda Moa hörde, var sirenerna. Ljudet ringde i hennes öron, där hon satt inlindad i en filt av flis.
Runtomkring henne sprang sjukvårdare, poliser och brandmän. Brandbilarna, Ambulanserna och Polisbilarna stog och blinkade utanför det övertända huset på Havrestigen 6.
Hon satt inkrupen bakom en av Ambulanserna och såg hur rökdykarna gjorde sig redo för att försöka göra ett tappert försök för att rädda dom som var kvar i huset.
Hon var skräckslagen, det hela hade börjat med att Helena hade ringt henne, och bett henne komma och se deras nya julgran. Det var julafton.
Moa hade tagit sparken och sparkat hela vägen ner till Helena. När hon kom in i huset hade allt varit som vanligt. Dom hade dukat matsalsbordet, som pasassnde nog stog vid julgranen.
Helenas mamma bokstavligen sprang mellan köket och vardagsrummet, och varje gång hade hon ett nytt fat med saffransbullar, lussekatter, pepparkakor, biskvier, och annat gott.
Det luktade i hela huset och julmusiken gav det hela en väldigt skön stämmning.
“Moa! kom, jag är i vardagsrummet, skynda dig vi ska tända julgranen och bevöver din hjälp!”
Moa skyndade sig in i vardagsrummet, och blev väldigt förvånad. Där stog Helena och hennes lillebror Albin med varsin tändsticksask i händerna.
“Vi har äkta stearinljus i granen!” sa Albin och log världens lyckligaste leende.
“ja, det kommer bli så fint! Hjälper du oss att tända?!” Helena gav Moa en tändsticks-ask. Moa tog emot den lite tveksamt. var det här verkligen en bra ide ?
När dom hade tänt nästan alla ljusen, hände det som absolut inte fick hända. Helenas katt Nisse kom in, precis när Helenas mamma Ann tappade ner en biskvi,
som rullade in under granen. Nisse tog ett språng mot den rullande biskvin och välte ner hela julgranen med dess brinnande ljus.
Resten kan ni bara ana. Moa och Nisse var de enda som tagit sig ut innan nästan hela huset blivit övertänt.
Och nu satt hon där, ensam rädd, jättekall och med Nisse i famnen. Runt om henne var det kaos. Hon visste ingenting om vad som hände.
Moa kände värmed från lågorna där hon satt, Nisse jamade lite lamt och kröp ihop ännu mer i hennes varma famn.

*

Moa visste inte vad, men något fick henne att vända huvudet mot huset (tidigare hade hon låtit bli, det gjorde bara ont att se, hur rökdykarna kom ut tomhänta)
Hon granskade det röda tvåvåningshuset, som inte var så rött längre. Fönstrerna spottade ut lågor och ljuset från dem gjode så att det gjorde ont i Moas ögon.
Men hon kunde inte vända bort huvudet. Hon satt bara och stirrade på fönsret, som tillhörde vardagsrummet, där allting hade startat.
Så plötsligt, såg hon en mörk siluett i fönstret, bland alla lågorna. Först trodde hon det var en av rökdykarna, men efter en stunds granskning såg hon klart att det inte var nån av dem.
Det var Helena. Hon stog alldeles stilla, och tirrade rakt på Moa. Moa ställde sig upp, Nisse åkte ner ur knät på henne, jamade till av förskräckelsen och lade sig ner igen.
Moa sprang fram mot huset som stog i lågor, en av brandmännen tog fasst henne “Du får absolut inte gå närmare det huset, ser du inte att det är övertänt!!” skrek han,
men Moa tog sig lös och började springa närmare än en gång, hon var nära nu, bara 10 meter till så skulle hon kunna dra ut Helena genom fönstret.
Värmen från lågorna brände i ansiktet, men Moa kände inte efter, hon fortsatte springa, nu var hon riktigt nära. “Helenaa” skrek Moa för full hals.
Siluetten i fönstret rörde inte på sig, den stog rakvänd mot henne och bara stirrade. “Släng dig ut genom fönstret Helena, skynda dig NU !!”
Moa hade knappt hunnit säga det sista, innan hon kände ett par nävar runt hennes midja. Det var samma brandman som tog tag i henne, och släpade henne snabbt tillbaka till brandbilarna. “Är du helt från vettet unge! Det finns ingen överlevande där, ingen klarar en sån hetta!” Han höll henne runt axlarna, om hon skulle försöka springa igen.
“Men ser du inte ?! Ser du inte, hon står ju där i fönstret !! Hon måste ut! fattar du inte! Ni kan ju inte låta henne stå och dö där!”
“Det är ingen i fönstret, det finns ingen som lever där inne!” Brandmannen kallade på en ambulansman som kom och tog hand om Moa.
“Men ser ni inte!! Hon står ju där! NI MÅSTE RÄDDA HENNE !!” Moa skrek och grät, hon slog på ambulansmannen som höll henne i ett stadigt tag runt hennes axlar,
Moa fortsatte att skrika, gråta och slå. Då och då tittade hon mot fönstret där Helena stog och tittade på henne, plötsligt sträckte Helena upp handen, och vinkade
åt Moa. Moa tvingade ambulansmannen att stanna upp, vilket han inte verkade ha något emot, eftersom Moa var ganska svår att hålla fast.
“Ser du inte nu, ser du inte hur hon vinkar åt mig ?!” Moa tittade med söndergråtna ögon på ambulansmannen, och pekade mot det som var kvar av huset.
“Det är ingen där inne Moa. Det är bara en synvilla.” Moa skakade på huvudet mot ambulansmannen, och tittade mot Helena som nu vinkade och grät.
“Ser du inte !! Hon gråter ju, ni måste måste MÅSTE rädda henne !!!” Moa tittade mot Helena igen, den här gången såg Moa hur Helena vinkade, grät och skrek efter Moa.
Moa kunde läsa på Helenas mun vad hon skrek “Moa, rädda mig. Jag dör! Skynda dig, Skynda dig!!” Det sved i Moa, hon kunde ingenting göra. Hon hade ingen makt alls mot alla dessa
brandmän och ambulansmän.

*

Lugnet började att lägga sig runtom olycksplatsen, branden hade lagt sig och de flesta poliser hade farit tillbaka till polisstationen.
Det var bara Moa, Nisse, Brandmannen som hade hållt fasst Moa, och några ambulansmän kvar. Annars var det lugnt.
Moa satt utanför en av Ambulanserna och grät, Helena var död. Innebränd. Plågad av en hemsk hetta till döds. “Hon kunde ha levt nu, vet du det”
Sa rösten inom Moa till henne, samtidigt som Moa torkade en tår. “Du hade kunnat rädda henne, men du var inte stark nog, du ville inte tillräckligt”
Fortsatte rösten. “Du hade kunnat springa fram till henne, du hade kunnat rädda henne. Då hade ni kunnat sitta här nu. Hon skulle kunna bo hos dig,
din familj skulle kunna adoptera henne, ni skulle bli som syskon. Men hon är död nu. Död död död” Rösten tryckte ner Moas självkänsla slå lågt, att hon nästan bara ville försvinna.
“Jag kunde inte rå för det .. brandmannen var för stark. Jag hade bara tröttat ut mig” Försökte Moa övertala rösten. Men hur hon än försökte så fortsatte den. Moa kände sig som en usel mördare. Helena var så död man kan bli, och det var hennes fel. Hon räddade inte Helena, men hon hade kunnat göra det.
“Hur mår du ?” En av ambulanmännen kom fram till henne. “Hur Faan tror du va?!” Moa torkade tårarna som trycktes ut ur hennes ögon.
Ambulansmannen suckade lite tyst, var just på väg att säga något när Moa forsatte “Min bästa kompis är död och det är mitt fel, men annars är livet alldeles utmärkt”
sade hon ironiskt och tittade argt på ambulansmannen. Han suckade och sträckte fram handen “Kom här, så ska jag berätta en sak för dig”
Moa ställde sig surt upp och gick med ambulansmannen. Nisse kom svansande strax efter dem.
“Jag är uppvuxen i en stor familj, jag hade 8 syskon plus mamma och pappa”
“Jaha” Sa Moa, och vände uppmärksamheten mot något helt annat än ambulansmannen.
“Lyssna nu, vi bodde i en stor villa i utkanten av stan. Så en jul, bestämde sig mamma att ha levande ljus i granen. Vi lät henne ha det, det var ju trots allt väldigt vackert.
Men olyckan var snart framme, granen stog inte stabilt, så den välte. Allting i stora salen tog eld och vi var tvugna att ta oss ut därifrån.
Men min stora syster, och mina 4 yngre syskon var uppe på övervåningen. Elden hade börjat klättra upp efter trappen, så vi tog oss inte upp, och dom tog sig inte ner.
Vi hade bara ett val, att skynda oss ut och låta mina syskon bli innebrända. Men mamma klarade inte pressen, jag, pappa, och mina andra två syskon drog i mamma,
skrek åt mamma att hon skulle följa med ut. Hon avr hysterisk. På något vis tog hon sig lös ur våra grepp och rusade upp mot trappen, sen såg vi inte något mer.
Det enda vi hörde var ett brak och mammas skrik. Så sprang vi ut. När Brandmännen kom hade huset nästan blivit övertänt, förutom den del av övervåningen som mina syskon var i.
När vi stog utanför huset och tittade, såg jag min syster och mina små syskon. Jag såg hur min äldre syster försökte med livet som insatts att rädda mina syskon.
Hon öppnade fönstret, försökte få dom att hoppa. Dom klättrade för brinnande livet, men dom hann inte. Elden slukade dom när dom kättrade längst husväggen,
och min syster blev innebränd. Vi kunde höra hennes skrik ända ut. Och mamma, ingen vet om hon tog sig upp, eller om elden tog henne när hon ramlade i trappen” Moa torkade en tår som sakta rann nerför hennes kind.
“Så du vet hur jag känner”
Ambulansmannen nickade.
“Det är inte ditt fel. Kom ihåg det. Nu måste vi ringa dina föräldrar. Dom är säkert oroliga för dig”
“Det tror jag inte. hade dom det hade dom väl kommit hit ?!” Moa darrade i rösten.
“Vi har spärrat av vägen. Så ingen utomstående har haft möjlighet att ta sig in på området.”
Moa följde Ambulansmannen så de kunde ringa.
Hennes föräldrar var välidt oroliga och Moa grät. Efter de pratat i ca10min la Moa på och tittade på Ambulansmannen.
-Dom har bokat tid åt mig hos en psykolog.