Denna stora sorg
att min kärlek sitter i en borg.
Den är fastlåst av bojor av vrede
och trivs ej i detta skede.
Ur detta dunkla mörker vill den komma fram,
ut i solens glitter och glam.

Näring fick den som litet barn,
så än en tid kan den leva kvar.
Då lekte den och allt var lätt,
och alltid var den glad och mätt.
Men när all den näringen runnit ut
är livet också slut.

Borgen är mitt slutna hjärta,
och hjärnan dess onda boja.
Instängd i pina och smärta,
fastlåst bland vemod och paranoia.
Men kärleken fanns, och kärleken var
så ännu en stund finns hoppet kvar.