hon satt vid bordet med ryggen emot mig
hon talade om sådant som varit i hennes ögon
vid stranden var det tomt så vi gick längs vägen inåt landet förbi ett par hus
om det inte vore för vad vi med synen uppfattat av det vi mötte had det aldrig blivit klart för oss att det var, eller hade varit, människor
en tom blick omöjlig att få uppmärksamhet av
steg likt en maskin och utsida otydlig fast lik alla andra
hon skjuter stolen ifrån bordet och biter ihop hårt
vägen är oändlig och alla vi möter går det att prata om vädret med, men om vi frågor om annat blir vi ignorerade och dom går vidare