Hon hade aldrig känt sig så rädd i hela sitt liv. Hjärtat slog fort, fort.
De kom närmare och närmare. Deras ögon brann.
Hon tryckte sig mot väggen och blundade. Ville inte se dem. Ville inte känna deras hat. Hon var inte en av dem och skulle aldrig bli det. Det förstod hon nu. En utböling var allt hon var för dem. Men det var inte allt.
Häxa, häxa, häxa väste de åt henne. De upprepade det som ett mantra. Vem hade trott att en liten by på landet skulle vara fylld av fanatiska och ondskefulla människor? Inte hon i alla fall. Men ändå kunde hon inte låta bli att fundera över det ibland. Tänk om hon var en häxa? Med sitt långa svarta hår och bleka hy så såg hon faktiskt lite mystisk ut. Hon hade inga föräldrar utan var uppvuxen på ett barnhem. Så egentligen visste hon ingenting om sitt ursprung. Hon kunde ju vara vem som helst. Ett hårt slag i nacken fick hennes ögon att tåras. Ett slag i magen fick henne att tappa andan. De slog och slog samtidigt som de skrek fula ord åt henne. Hon fick ett nytt slag i huvudet och föll medvetslös till marken.
När hon vaknade visste hon först inte var hon var. Det var alldeles tyst omkring henne. Försiktigt försökte hon sätta sig upp. Då märkte hon att hennes händer och fötter var ihopbundna. Repen skavde mot huden.
När hennes ögon börjat vänja sig vid mörkret insåg hon att hon var i kyrkan. Vad skulle de göra med henne? Plötsligt hörde hon röster. Ett ljudligt mässande hördes utanför kyrkan och porten slogs upp med ett brak. Prästen och kyrkovaktmästaren skyndade in i kyrkan. De släpade henne genom kyrkan, ut på gården. Gårdsplanen var full med människor med brinnande facklor i händerna. De mässade och verkade vara i trans.
När hon såg vad som döljde sig bakom folksamlingen så skrek hon. I en stor hög med ris reste sig ett stort träkors. De tänkte bränna henne på bål. Som en häxa.
Hon skrek allt vad hon orkade. Hon grät och bedyrade att hon inte var någon häxa. I samma stund som hon sa det fick hon en konstig känsla av att det var fel. De släpade henne mot korset, hon försökte spjärna emot men det var inte så lätt med ihopbundna fötter. Hon kunde inte göra någonting! Salta tårar rann nerför hennes kinder. Hon kunde inte andas så rädd var hon.
Byborna backade plötsligt och prästen klev fram. Den brinnande facklan i hans hand fick hennes kropp att skaka av rädsla.
-Neeej!! skrek hon hysteriskt. Ni får inte!
Prästen började mumla något på latin. Folkmassan blev vildare. De skrek att nu var det dags för häxan att dö. Prästen log ondskefullt och slängde facklan på rishögen som genast flammade upp. Hon kände elden, kände hettan komma närmare och närmare hennes kropp. Hon skrek som ett djur när hennes kläder tog eld. Lukten av bränt kött spred sig i luften.
Smärtan var fruktansvärd och hon höll på att svimma.
Plötsligt hände något oväntat. Himlen mörknade hastigt och det började blåsa.
Hon kände sig plötsligt starkare. Det var som om hon hade fått nya krafter av någon. Med all kraft slet hon sönder repet runt händerna och böjde sig hastigt ner och befriade fötterna. Nu var hon fri och med ett vrål kastade hon sig bort från elden.
Människorna runtomkring henne började skrika av rädsla. Hon såg att de backade ifrån henne och att de såg fullkomligt livrädda ut.
Plötsligt insåg hon att smärtan var försvunnen och hastigt såg hon ner på sin kropp. Den var totalt oskadd! Inte ett enda märke fanns på hennes kropp.
Förvånat stannade hon upp. Varför var hon inte skadad? Hur kunde hon undgå att bli bränd? Varifrån fick hon styrkan att ta sig loss?
Ett leende spred sig över hennes ansikte när hon insåg vad det handlade om. Hon var verkligen en häxa! Hon började skratta. Ett isande skratt som fick människorna att darra av rädsla. En del av dem hade redan sprungit därifrån.
Hon vände blicken mot kyrkan. Prästen var på väg in i kyrkan för att söka skydd. Hon log för sig själv och riktade pekfingret mot kyrkan. Den tog genast eld. Prästen skrek förtvivlat där inne men det var för sent. Inom några minuter så var hela kyrkan övertänd och snart kunde ingen längre höra prästens rop på hjälp. De skräckslagna människorna som fortfarande var kvar försökte fly, men det hade inte en chans. Hon pekade bara med sitt finger och allt tog eld. Plötsligt mörknade himlen ännu mer och så stod han bara där framför henne. En lång mörk gestalt med brinnande ögon. Han räckte henne sin hand.
Hon förstod vem han var. Mörkrets härskare. Hennes prins.
Med ett brak öppnade sig marken framför henne. Den röda eldens sken gjorde henne lugn men samtidigt alldeles vild. Den drog henne närmare kanten.
Hon höll hans hand hårt när de kastade sig ner i elden. Nu visste hon äntligen vem hon var. Hon var hemma…