Det är mörkt ute och regnet öser ner. Plötsligt blixtrar det till och ett spöklikt ljus sprider sig över den nattmörka himlen. Strax efter följer åskan. Det mullrar och dånar. Jag sträcker ut min hand för att röra vid dig. Men din sänghalva är tom. Du ligger inte bredvid mig. Hastigt drar jag tillbaka min hand. För en sekund glömde jag. Glömde att du inte finns hos mig. Det har gått nästan två år, men jag saknar dig lika mycket ändå. Vissa dagar är bättre än andra. Då accepterar jag att du är borta och försöker gå vidare med mitt liv.
Men ibland glider jag in i en fantasivärld och låtsas att du är här hos mig. Du står där i dörröppningen med ett stort leende på dina läppar. Dina bruna ögon glittrar och du drar in mig i din famn. Du stryker mig över håret och talar om hur mycket du älskar mig. Jag kommer ihåg första gången vi träffades som om det var igår. Det regnade precis som nu. Du körde förbi mig i din bil. Tyvärr körde du lite för snabbt och lite för nära trottoaren, för du skvätte ner mig så att jag såg ut som en dränkt katt. När du klev ur bilen för att be om ursäkt, fick du inte en chans för jag började skälla och gorma som en besatt. Och du började gapskratta och pekade på mitt lerindränkta ansikte.
Vem fan tror han att han är??? tänkte jag argt medan jag torkade bort leran ur ansiktet. Naturligtvis visste jag vem du var. Du var nyinflyttad och väldigt intressant, var alltid på alla fester. Fast ryktena sa att du var ganska snobbig och högfärdig av dig. Det verkade stämma ganska bra.
Du skrattade fortfarande och nu blev jag ännu argare. Men så såg jag dina bruna ögon som glittrade och du kunde jag inte hålla mig längre. Jag började också skratta. Vi stod där i regnet och gapskrattade.
Sen bjöd du mig på fika.
Vi satt mitt emot varandra på cafét och drack varm choklad. Vi satt där och visste inte riktigt vad vi skulle göra. Dina ögon trollband mig och gjorde mig alldeles varm i hela kroppen. Fast det kunde ju i och för sig bero på den varma chokladen, tänkte jag för mig själv. Är jag inte klok?? tänkte jag sen. Varm choklad??? Mina tankar avbröts hastigt när du böjde dig fram och kysste mig. Dina läppar var varma och smakade choklad. Hmmm, choklad nu igen. Jag skrattade för mig själv.
Sen var det bara du och jag. Du stod ut med alla mina fel och brister. Mitt humör och mitt behov av att vara ensam ibland. Du älskade mig lika mycket ändå. Du var stolt över att vara med mig.
Och jag var så stolt över att vara med dig. För du var inte alls snobbig och högfärdig som jag först hade trott. Tvärtom! Du var faktiskt ganska känslig av dig. Och romantisk, snäll och omtänksam. Vi hade det så bra ihop. Du och jag.
Det hade fortfarande kunnat vara så. Om det inte vore för mig. Du ville aldrig gå på den där festen. När jag lite argt påpekade att det var min äldsta kompis i hela världen som hade förlovat sig, så tittade du bara på mig och undrade varför jag ville fira med någon som behandlat mig som skit i flera år. Jag hade inget svar och visste att du hade rätt. Men jag ville inte ge mig. Vi grälade hela vägen dit. Jag stormade ur bilen och skrek att du kunde dra om du ville. – Jag behöver inte dig!!! skrek jag med gråten i halsen. Gud, vad jag ångrar dom orden!!
Väl inne på festen ville jag bara hem. All den falska vänligheten gick mig på nerverna. Det var precis som i skolan. Ingen märkte att jag fanns.
Eller så snackade de skit om mig så att jag hörde det. Jag svepte i mig en drink. Sedan två, tre och fyra. Det började snurra i huvudet på mig och jag gick ut för att ta lite luft.
Jag vet inte hur det gick till, men plötsligt satt bara den där killen bredvid mig. När han kysste mig visste jag hur fel det var men av någon anledning så stoppade jag honom inte.
Plötsligt så stod du där framför oss. Jag tror aldrig jag sett dig så förtvivlad förut.
-Varför?? frågade du sorgset och gick din väg. Jag hörde hur du körde iväg.
Jag rusade in i huset för att ringa efter en taxi. Jag måste få förklara!! tänkte jag panikslaget medan jag väntade på taxin. Men jag fick aldrig en chans.
Du kom aldrig fram. Någonstans på vägen förlorade du kontrollen över bilen och körde in i ett träd. Du dog ögonblickligen.
Om vi bara inte hade gått på den där jävla festen!! Då hade du funnits här hos mig.
Att leva utan dig är ett helvete. Jag är så tom inuti och det känns som om jag aldrig kommer att bli hel igen. För visst behöver jag dig. Det går inte ens att beskriva hur mycket jag behöver dig. Och jag kommer aldrig att glömma dig.
Jag älskar dig så jävla mycket….