Är det någon som verkligen vet vad vänskap står för?

Angelica låg i sin säng och funderade. Hur ska en bra vän vara? Hon hade alltid känt att Daniel var en bra vän. Den allra bästa vän någon kunde ha.
De hade alltid legat på samma våglängd och förstod varandra otroligt bra. Om någon av dem var ledsen eller olycklig, så ställde den andra alltid upp och visste precis vad som behövdes. Daniel sa alltid att de var tvillingsjälar. Angelica torkade bort en tår ur ögonvrån.
De senaste månaderna hade Daniel dragit sig undan och Angelica förstod ingenting. När hon föreslog att de skulle träffas hade han alltid andra planer. I telefonen var han kort i tonen och verkade inte vilja prata med henne. Daniel hade varit en del av hennes liv i flera år och utan honom kände Angelica sig ensam. Och tom. Ibland funderade hon på om det var mer än vänskap hon kände för Daniel men i slutändan så slog hon alltid ifrån sig såna tankar. Daniel var hennes vän. Punkt slut!
Varför kunde han inte bara vara ärlig mot henne och tala om vad som var fel? De kunde ju prata om allt med varandra.
Angelica kände att det var dags att ställa Daniel mot väggen. Hon behövde svar. Sommarkvällen var varm när Angelica cyklade längs gatan mot Daniels hus. Väl utanför så tvekade hon lite. Det kanske inte var en så bra idé ändå.
Angelica var precis på väg att cykla därifrån när hon såg Daniel kliva ut på altanen. Men han var inte ensam. Den blonda tjejen verkade trivas väldigt bra i Daniels sällskap. Hon skrattade åt något han sa och drog fingrarna genom hans hår. Daniel verkade inte ha något emot det utan log bara. Plötsligt böjde han sig fram och kysste tjejen. Angelica stirrade chockat på dem. Det kändes som om hennes hjärta skulle brista. Tårarna rann nerför hennes kinder. Hon insåg att hon hade blundat för sanningen ett bra tag nu men det gick inte att undvika längre. Hon älskade Daniel! Inte bara som en vän. Det var svartsjuka och sorg hon kände när hon såg honom med en annan tjej. Angelica var precis på väg därifrån när Daniel höjde blicken och såg på henne. Snart kommer han springande för att förklara och be om ursäkt. Hon väntade. Men Daniel kom inte. Han bara såg på henne med outgrundlig blick innan han vände sig om mot tjejen igen.
Förblindad av tårar cyklade Angelica därifrån.
Hon grät hela natten. Tänk om hon bara hade insett vad hon kände för Daniel tidigare. Om hon bara hade vågat säga vad hon kände! Nu skulle hon aldrig få den chansen igen. Angelica hade förlorat sin bästa vän och det gjorde ont. Fruktansvärt ont. Nästa dag så kom Daniel förbi. Han hade ingen riktig förklaring utan sa bara att han tyckte att de varit för nära varandra alldeles för länge. Han behövde lite distans.
När Angelica frågade om tjejen så svarade Daniel inte utan såg bort och några min senare så gick han. Sommaren gick, hösten kom och skolan började igen. Sista året på gymnasiet borde ha varit en underbar tid men Angelica kände bara en stor tomhet. Alla spännande saker hon och Daniel hade planerat var förstörda.
Varje dag tvingades hon genomlida smärtan av att se Daniel tillsammans med nån annan. Han var så nära men ändå så långt borta. Angelica gick som i dvala. Skolan blev lidande och hon försummade sina vänner. Inte ens hennes föräldrar kunde nå henne. Hon stängde in sig på sitt rum och ville inte prata med någon. Dom förstod ändå ingenting! Hon hade förlorat en del av sig själv, en del som hon aldrig skulle få tillbaka. På kvällarna vandrade hon runt i staden. Allt för att slippa sitta hemma och gråta.
En kväll var Angelica så inne i sina tankar att hon inte såg sig för när hon skulle korsa en gata. Hon varken hörde eller kände när bilen träffade henne. Allt blev bara svart. Och förblev svart. Angelica kunde höra sina föräldrars röster från sjukhussängen men hon kunde inte se dem. Hon låg i koma, hade legat så i två veckor nu. Läkarna hade upptäckt att hon även var förlamad från midjan och ner.
Dag ut och dag in fick hon höra sorgen i sina besökares röster. Men det var en röst som saknades. Varför kom inte Daniel?
Det kändes som om det var skälet till att hon var kvar här. Hon väntade på honom. Veckorna gick och Angelica blev allt sämre. Hon låg fortfarande i koma.
Så kom han äntligen! Daniel satt på sängkanten och höll hennes hand. Angelica kände hans tårar droppa på sin hand.
Daniel kunde knappt prata men med grötig röst bad han henne om ursäkt. – Jag ville aldrig göra dig illa, viskade han. Men jag blev bara så rädd. Rädd för mina känslor och rädd att förlora dig.
Han tystnade för en stund och smekte henne över håret.
Angelica kände hur kroppen blev lättare, det var som om den ville lyfta. Hon såg hur det blev ljusare i rummet. – Den där tjejen betydde inget för mig, sa Daniel tyst. Den enda som betyder något för mig är du.
Angelica kände hur hon svävade. Smärtan och mörkret lättade.
Daniel böjde sig ner och placerade en kyss på hennes läppar. – Jag älskar dig, viskade han.
Det var dom orden hon väntat på hela tiden. Nu visste hon att Daniel kände samma sak som hon och hon kunde äntligen släppa taget.
Angelica såg ljuset och visste att nu var hon fri….