Höst…
Löven faller från träden ner på den vita, frostiga marken. Mörka, kalla kvällar när ingen vill vara ute. Hon sitter på en parkbänk och dinglar med benen. Hennes blick är tom.
Det blåser kallt och hon drar jackan tätare om sig. Det enda som hörs i den mörka natten är hennes andetag. Plötsligt hörs fotsteg och hon rycker förskräckt till. En mörk figur kommer gående längs trottoaren i långsam takt.
Hela hennes kropp darrar av rädsla och hon kryper förskräckt ihop på den gröna, slitna parkbänken. Med blicken fäst på den mörka gestalten.
Närmare och närmare kommer den. – Hur är det fatt? frågar någon försiktigt.
Hon tittar upp och ser en liten gråhårig gubbe som tittar nyfiket på henne. Hans lilla vita terrier nosar försiktigt på hennes skor. – Hur är det fatt? frågar gubben igen. – Stick gubbjävel!! skriker hon argt.
Gubben ryggar förskräckt bakåt vid hennes angrepp. Han drar undan hunden och går därifrån medan han muttrar för sig själv att dagens ungdomar är förfärligt oförskämda. Hon tittar sorgset efter honom. Tänk om någon kunde förstå? Om någon ville bry sig om henne?
Jackan har glidit isär och hon ser ner på sin blodfläckade tröja. Hur kunde det blivit så här fel? Allt hon ville var att komma bort från allt! Hon hade nog stått i en timme vid vägkanten och frusit. Till slut hade en bil stannat och tagit upp henne. Resan kunde ha varit trevlig om det inte hade varit för den äckliga gubben som körde bilen. Han satt hela tiden och stirrade på henne med sina vattniga ögon. Hon kände obehaget växa i kroppen men hon koncentrerade sig på att hon i alla fall var på väg. På väg bort från allt jobbigt.
Plötsligt kände hon en hand på sitt lår. Den äckliga gubben flinade mot henne. Hon knuffade bort hans hand och skrek argt till honom att stanna bilen. När han vägrade tog hon tag i ratten. De började brottas och gubben förlorade kontrollen över bilen som åkte ner i diket. Han slog i pannan och det var blod överallt.
Chockad knuffade hon upp bildörren och sprang därifrån. Nu satt hon alltså här. Hon kunde inte gå hem. Vad skulle hon göra nu? Ge upp? Nej, längtan efter en ny chans, ett nytt liv var för stor. På något sätt skulle hon härifrån. Hon satt där hela natten och tänkte. Morgonen var solig men kylig.
En liten gubbe med en vit hund kommer gående längs trottoaren. De går sakta. När de går förbi den gröna parkbänken stannar gubben och ser sig omkring. Men bänken är tom och det finns inte ett spår efter den arga flicka som en gång satt där. Gubben drar i kopplet och går sakta därifrån…