Jag vaknade tidigt den morgonen, hade drömt en mardröm om Louise igen. Platsen brevid mig var tom, han hade redan åkt till jobbet. Han hade jobbat så mycket på sistone, och när han äntligen kom hem, var han alltid utmattad och trött. Jag kunde inte minnas när vi ägnat oss åt varandra senast. Louise var genast i mina förvirrade tankar. Vad var det som inte stämde, varför kunde jag hata denna människa så mycket? Jag kände henne inte ens. Men det var något med henne, något som låg under den lena ytan och bubblade.
Och jag kände det, men ville inte, orkade inte ta sanningen till mig.
Louise var aldrig min vän, det var min sambo Johns vän, förmodligen hans allra bästa vän. Och jag förmådde inte annat än att hata henne.
Ofta betedde de sig som om de var bara de två, mot resten av världen. De mailade, ringde, chattade, träffades. Jämnt, jämnt, jämnt..
Och jag fick stå utanför deras heliga gemenskap, dessa två tvillingsjälar. Jag har aldrig varit den svartsjuka typen, iallafall inte innan Lolo, som han ofta kallade henne, och någonstans kunde jag skymta en sällsamt glimt i hans ögon när han sa hennes namn, men jag blundade och förnkekade.
Jag visste till och med att han varit tänd på en tjej som heter Susanne, men det blev aldrig något mellan dem. Vi umgick fortfarande med henne, och även om hon kastade sig om halsen på honom varje gång de sågs, så kände jag aldrig ett uns av svartsjuka.
Men med lolo, det var något helt annat. De rörde aldrig varandra, men det behövdes inte. Jag såg det i hennes ögon, i hennes kroppspråk, hennes sätt att tilltala honom. Jag såg och kände att hon var förälskad i honom, men försökte slå det ifrån mig, glömma och lägga locket på. Det var ju mig John älskade! Eller?
Vad var det då som gjorde att hela min kropp ville skrika stopp när hon var i närheten, vad var det som fick det att knytas i magen av rädsla när de såg på varandra?
Vi grälade ofta om Lolo. Jag tyckte att hon alltid gick två steg för långt, och att hon inte betedde sig som en vän. Jag kallade henne de värsta sakerna man kan tänka sig, och han blev ursinnig. det slutade alltid med att jag skrek att han kunde gå till henne om han så gärna ville, för att sedan storma ut. Men varje gång jag kom tillbaka så satt han kvar, lugnt och stilla i soffan, och varje gång så tändes ett nytt hopp i mitt hjärta, ett hopp om att alla signaler bara varit inbillning.
Jag hoppades att han fortfarande hade ett hjärta som bara klappade för mig. Varenda gång höll han om mig, torkade mina tårar och förnekade sin kärlek till henne. Jag trodde honom.

Ljusare tider väntade oss. John friade på vår tvåårsdag, gick ner på knä och gav mig en ring. Jag var så lycklig och tankarna på Lolo, var hos mig långt, långt borta.
Vi var lyckliga tillsammans, och jag trodde verkligen att det skulle bli vi. Till min stora glädje meddelade John att Louise inte var bjuden till vårt bröllop.
Vi gifte oss ett år efter hans frieri, och jag kände mig som världens lyckligaste kvinna. Att Lolo såg ovanligt surmulen brydde jag mig inte nämnvärt om, tvärtom så var jag lite triumferande över att det var jag som fick John i slutändan. De två var ju bara vänner och inget annat.
Dessutom hade de mist kontakten med varandra efter bröllopet, antagligen för att han inte bjöd henne. Jag visste inte riktigt orsaken, men jag var inte så brydd heller, jag hade verkligen försökt att ge henne en chans för flera år sedan, men gav snabbt upp, då jag märkte att det inte funkade mellan henne och mig. Personkemi kanske, det spelade ingen roll,jag tålde henne bara inte.

En dag på jobbet började jag må dåligt. Jag försökte kämpa, för att orka hela dagen, men vid lunchtid var jag tvungen att åka hem.
Konstigt nog, mådde jag bättre när jag svängde in på vår avfart, men illamåendet hade ersatts av en kraftig oros känsla. Jag la märke till att min hand skakade lätt när jag låste upp. Jag klev in, sparkade av mig skorna i hallen och var precis på väg upp till sovrummet, då jag stannade till. Det hördes ljud från sovrummet.Jag blev stående i trappen ett par sekunder oförmögen att kunna göra något. Men efter ett par evighetslånga sekunder släppte förlamningen och jag skyndade hastigt, men tyst uppför trapporna. Dörren till sovrummet var stängd,men jag visste så väl vad som förssiggick där inne och vem det var, redan innan jag öppnade dörren.
Det tog länge innan Lolo och John upptäckte mig.Men när de väl gjorde det, blev de askgråa i ansiktet och såg skräcken i deras ögon, när jag riktade pistolen mot dem.
Jag hatade dem båda, men jag kunde inte döda dem. Jag slängde pistolen, sprang ut, tog bilen och jag återvände aldrig.
Det sista jag hörde var att Lolo flyttat till USA och John hade blivit ensam och övergiven. Han sköt sig hemma i huset och han hade lämnat ett avskedsbrev till mig,där han skrev att han inte orkade leva utan mig och att han alltid skulle älska mig.
Jag brände brevet. Orkade inte tänka på John. Visst älskade jag honom fortfarande, men han krossade mitt hjärta. Och jag hade hela tiden vetat att det aldrig skulle finnas någon som jag skulle kunna älska lika mycket, som jag älskade John.