blicken stum mot horisonten
en vindil drar förbi och det ryker där framme, suddiga konturer
det finns ett utrymme över blicken, inte något man ser om man vänder blicken uppåt utan något över platsen där blickens bild tar plats i medvetandet
en filt över, rycker tag i den
den måste varit blöt? frusen, får bända loss den för att öppna upp hela himlen
har visst hittat något och när man spänner blicken fyller huvudet upp vinden och formen av tankarna tar plats utanför för huvudet