Näringslivets toppar och samhällets övriga elit inkasserar fantasilöner, men till vilken nytta?

Ligger det i samhällets intresse? Nej, jag tror inte att fenomenet skulle överleva en folkomröstning i det fall frågan togs upp specifikt. (Är elitens hutlösa inkomstnivåer måhända ett bevis på att vår demokrati inte riktigt fungerar?)

Ligger det i deras eget intresse? Vem vet, Rik vill kanske ha mer i ren desperation över att de fantasilöner som Rik redan inkasserar inte tycks göra Rik lyckligare?

{k}Och om inte Rik kan bli lycklig, då ska minsann inte Fattig få bli lycklig över att äntligen ha råd att laga sina tänder. Någon måtta får det vara, Rik tänker minsann fortsätta att inkassera fantasilöner helt i onödan, istället för att höja Fattigs lön och göra ett antal nyanställningar av arbetslösa så att Fattig dessutom slipper gå in i väggen..{/k}

Sambandet mellan inkomst och upplevd lycka upphör faktiskt vid en viss nivå. Att betrakta förhöjd inkomst som mer ”belöning” till den som redan tjänar tillräckligt mycket kan därför diskuteras. I det fall man anser att det ligger i begreppet “belöning” att det orsakar lycka, vill säga..

Vad hände förresten med beundran, respekt och anseende? Har dessa belöningsformer plötsligt blivit omoderna? Ligger det inget värde i att bli beundrad och hyllad om man är en duktig direktör? Skulle det inte ligga en större ära i att vara uppskattad än att bli förolämpad med något så simpelt som högre lön? Något säger mig att fantasilöner har en i det närmaste motsatt effekt. För vem kan beundra någon som inte är värd sin lön? Vem kan uppskatta den som helt i onödan tar från de med tandlossning och ger till sig själv?