Mökret smyger sig fasansfullt långsamt på. Vi sitter nära och håller om varann, vi två. Men det är inte nattens mörker vi studerar. Det är ångesten i hjärtat som invaderar. Leende river den smärtsamt oss tusen i delar. Inte ens kärleken till varandra helar. Vi har varit med om så mycket plågor ihop. Smärtan i våra bröst ger tårdrypande rop. Rop på hjälp genom våra fruktansvärda öden. Men vi får inget svar, så nu blir det Du, Jag och Döden.