Stiger upp en morgon som alla andra.
Går fram till fönstret, som man knappt ser ut genom längre.
Kisar ut mot solen bakom dimman.
Ögonen fylls av en blank tomhet.
Ännu en natt utan sömn som leder till
ännu en dag med orolig tankar.
Tar på min uniform, mitt perfekta skal.
Går till jobbet.
Hela tiden händer det saker,
viktiga saker som man inte bör strunta i.
Dimman tätnar.
Hjärnan stängs av och blockeras.
Två timmar har gått.
Tankarna har levt ett helt liv.
Snart har jag gått vilse i min konstgjorda dimma.
Famlar blint i mörkret.
Glömmer förtvivlat bort vad jag letar efter.
Slår upp ögonen och undrar
om det alltid ska vara så här?