fan, fan … FAN!

nej nu fan får alla ge sig. kan alla inte bara lämna mig ifred?
VAD FAN e det me er. Alla hatar alla, alla.
mamma hatar pappa det e en sak hon nyligen har konstaterat.
jag gör mitt bästa. men mamma DU LYSSNAR ALDRIG på mig.
den ända du hör är dig själv…

allt har blivit så svårt, till ock med att garva. DET E FAN PATEISKT
jävla tonårskris.. eller?

ingen jävla människa fattar mig, INGEN! alla har bara tid med sina egna problem..

”- å vad jag hatar mitt hus, jag vill flytta”
”- å vad jag hatar mitt liv, jag vill dö!”
”- å vad jag hatar min svärmor, JAG VILL ATT HON SKA DÖ!”

varför? varför är frågorna jag måste hitta svar för. då vill jag inbilla mig att allt blir bra…

och sen måste jag få bättre betyg eftersom ingen e nöjd me dom,
sen måste jag gå ner i vikt eftersom morsan inte e nöjd me den,
sen måste jag le mer, EFTERSOM ATT ALLA TYCKER ATT JAG E SÅ JÄVLA KAXIG!!