jag är inte ensam.
nej! Eller jo!
Det är ju en känsla man själv bringar fram.
(fast den kan också smyga sig på en)
Bevingade vänner, inte ens ni kan förstå hur jag känner nu.
jag gav mig löften som sprack, och drömmar som försvann.

men var är jag nu?

är jag någontstans ovan molnen och letar ?
Alternativen är frusna och onårbara.

vad ska jag göra ?

ska jag stänga in mig i en värld som inte är sann?
Eller ska jag gå runt och leta efter kärlek som ingen vill ge?
(ska jag kolla efter någon prins?)

alternativen är så dåliga.
att jag stannar här.
(som alla andra)
och bara väntar
..