Visst känns det inuti,
att upptäcka att sista tåget har gått,
när man äntligen har bestämt sig?
Att tabletterna man har sparat i flera månader,
bara är sockerpiller.
När man har funderat och ältat, fram och tillbaka,
i dagar och månader.
När beslutet känns som det självklara,
trots att man har tvivlat så många gånger.
För det är ändå det bästa.

Visst känns det inuti,
att vakna upp i sängen dagen efter?
Att känna huvudet bulta, spyorna i gommen.
När man har planerat och funderat, detaljerat
har försökt utföra det som känns oundvikligt.
Hyser starkt förakt, tacksamhet och skuld,
de som skulle kunna finna mig,
Vända magen ut och in, på blodigt badrumsgolv.
Varför såg ni inte? Varför märkte ni inget?

Att bli funnen igen. Att bli hittad i allt mörker,
när dimman ligger tjock.
Att bli tvingad att se sanningen. Verkligheten.
För det är ändå det bästa. Livet. För jag vill inte dö.
Men visst känns det inuti ändå,
att aldrig vara tillräcklig.