Till en jag en gång älskade som aldrig ringde igen.

Du bara skrek om förlåtelse
(jag undrade om du nånsin fick ont i halsen)
Det var dumt av mig att jag inte ignorerade.

Men jag kunde inte motstå frestelsen att
igen ha dig i mina armar.
Och det var så enkelt,
om jag bara gav dig chansen skulle du ge mig,
all den kärlek jag önskade.
(och jag måste säga att jag fortfarande hade gett det en andra tanke)

Du var aldrig elak, du skyllde alla dina svek på dina sorger och ditt svammel.
om och om igen hade du förklaringar för allt, förklaringar som inte höll.
men aldrig var det du, nej, aldrig var det du.

och jag tog all min kraft till att
förklara allt om kärlek.
och jag trodde du förstog,
att om du älskade mig då skulle
du göra det alltid. Vad som än hände,
så skulle det stå med stora bokstäver i ditt hjärta.
(kanske med utropstecken med)

alla gånger du skjutit upp våra möten.
Du var 99% säker.
Och jag frågade dig om den lämnade procenten
och du sa : jag kan ju dö.

(men man dör väl bara en gång?)

jag längtade med all min lust.
Bara en timme med dig hade varit tillfredställning nog.
Nu har du all tid i världen.
och jag har frågat om vart du fick den ifrån.
Det visste du inte.

(aldrig har jag känt mig så värdelös som då)

jag såg dig med ögon,
ögon jag aldrig kommer att kolla på dig med igen

(jag hoppas jag har slängt dom)

jag förlät dig. inte en gång, inte två gånger, inte tre gånger. inte fyra gånger.
Jag tror jag har tappat räkningen.
Du svor på din heder att du skulle fixa allt.
Men egentligen var jag bara en nödutgång du använde när ingen annan fanns.

(jag var en dåre då, men du var dummare än jag!)

Du förblindade mig. För du är en förblindande varelse.
Men nu när det är någon annan som du älskar så hårt och passionerat,
kan jag inte hjälpa att jag tänker på vi,
En beteckning jag aldrig mer vill använda.

Alla dessa ologiska förklaringare,
alla dessa svamlanden. jag börjar förstå hur korkad jag är.

jag kommer ihåg alla tårar,
som jag inte kunde stoppa.
och jag minns att jag gjorde allt för att gömma dom.
För jag har alltid varit rädd för att visa känslor
(även om dom rev runt i mig)

tillsist, insåg jag det alla sagt till mig.
men jag var en dåre då, kärleksdåre.
Du spelade med mig, så grymt och brutalt.

jag hade kämpat så för att se det.
Jag hade kämpat för att bara gå förbi dig.
äntligen tog jag klivet.
och jag sa det,
jag lovar jag sa det. Och det bar, hårt och tungt.
Hejdå, ring mig när du lärt dig något om kärlek.
(du har inte ringt än)