Min fyrdelade vardag.

Utbildning, en våg av bokstäver, texter, kunskaper som man drunknar i. Allting går i samma banor, samma vägar. Samma golv, Samma vägg dag in, dag ut. Samma individer som man aldrig tröttnar på, som man hatar, som bara finns där. Samma fråga varje prov, Dags och skolka från denna gråa vardag?.

En individ så lik, så olik. Att skratta tills tårarna rinner, eller att gråta i tröst. Att bara vara. En vänskap i ett otvingat avtal. Att dela, diskutera tankar och värderingar. Att känna lyckan. Att vara stolt. En vän, en riktig vän.

“Lika tryggt som ett barn kommer hem om kvällen” sjunger dom. Men i mitt hem finns inte trygghet. Det är bara en spänning, en blanding av hat och kärlek mellan tunna väggar. Hemligheter som dessa väggar vet, som väggarna aldrig pratar om. Ibland så mycket kärlek som kan slå om på en hundradels sekund till skrik å tårar.

Det svåra är inte att älska, Det svåra är att bli älskad, och tro på den kärleken. Jag tror, men jag tvivlar. Saker som gör mej rädd. Och rädslan gör mej lessen. Jag vill att du ska förstå hur glad jag är med dig, och hur bra du får mig att må. Känslan med dig är så olik. Och för första gången kan jag kalla mig lycklig med någon. Vi bildar lycklig tvåsamhet. Men tvivel säger ibland att du inte säger samma sak. Du är en sån som jag alltid velat ha, en sån jag alltid tänkt mej. Och jag är så glad att jag hittade dig.