- Är det ok om jag går och skär mig? – … Jag väntar här, sa jag lugnt där jag satt framför den tindrande brasan.
Skenet som slukade mig hade färgen guld. Och värmen brasan gav mig omfamnade mig.
Hon gick fram till dörren öppnade den och sa. – Du kan sitta här och filosofera så länge.
Och det var precis det jag gjorde. Jag tänkte på Allt som går att tänka på. Jag undrar varför hon mår så dåligt.

Klockan är 22:00 och jag satt och dåsade framför brasan, väntade på min kära vän som satt i det andra rummet och skar sig. Vi vet allt om varandra. Jag vet hur hon ser ut när hon gråter, hur tårarna sakta rullar ner för hennes kind och hur munnen liksom är stram. Hur hennes handleder ser ut när dom är täckta av blod.
Jag började sakta att tänka på spöken och andar. Satt kvar så länge jag vågade men min fobi blev bara starkare och starkare.
Jag gick ut och satte mig i trappan medans jag väntade på Lina. När hon äntligen kom ut efter kanske en halvtimme såg jag att hon hade gråtit. Jag har alltid velat fråga henne varför. Men det kanske är en lite för komplicerad fråga att svara på. Vi gick in i salen igen, inte i tystnad utan med några svaga ord som vi ville växla med varandra.
Alltid så försöker jag hålla minen. Och alltid går det, jag försöker liksom behandla henne som vilken människa som helst. För hon måste skära sig det vet jag. För att släppa ut allt eller något i den stilen i alla fall.

Jag och Lina skulle ha vart ensamma hemma hos mig. Men eftersom att mina föräldrar inte för fem öre litar på mig har mamma skickat hit en “barnvakt” som är kanske 3 år äldre en mig. Hon är 20, jag är sjutton.
Vi som hade staplat upp vår kväll så bra,
Supa, röka, supa, röka och glömma alla våra bekymmer. Men nu eftersom den så kallade barnvakten ska komma så blir det väll en aning mindre supande och rökande.
Jag vill minnas att hon skulle komma 22:30 men antar att hon redan står där ute med spionleksaker och lyssnar med ultraljud på vad vi säger och att hon har en sån där liten plast kikare som man alltid får när man är liten, den står hon säkert och glor på oss med.
Jag skrattade åt tanken och berättade för Lina där vi satt framför elden. Och stämningen blev genast mycket ljusare. Eftersom vår barnvakt tände taklampan. – vad sitter ni och gör? Ni förstår väll att man inte får leka med eld ensam hemma. Ni kan kissa i sängen.
Sa hon och log ett lätt leende.

Vi tittade på henne och fnittrade osäkert. – så ska ni bara sitta där och glo eller släcka brasan?

Nu var klockan sent och jag satt å tittade på stjärnorna som glimmade utanför mitt fönster, Lina hade somnat hon låg i mitt knä så stillsamt, hon såg nästan avliden ut.

*

Jag satt inne på toaletten i Olivias hus. Jag hade precis skärt mig, vet inte varför jag gör det. Men allt känns så skönt och liksom overkligt när rakbladet skär en strimma som helt plötsligt bara en sekund efter exploderar och allt blod tränger ut. Sen är det ju stillsamheten och balansen, spänningen i luften.

Jag hade precis lindat mina sår när jag hörde något utanför i trappan. Olivia tror på spöken, det gör inte jag. Men ibland kan man få känslor som kalla kårar.
Något gick i trappan, helt plötsligt utan någon anledning började tårarna rinna. Var det pga. Rädslan? Rädslan för det jag inte vet något om? Tänk om det var ett spöke som stod där ute. Vad skulle jag göra då?
Jag tog mod till mig och öppnade dörren, tveksamt tittade jag ut och till en lättnad såg jag att det var Olivia som satt i trappan.
Vi sa inget till varandra, tittade bara rakt i varandras ögon.
Olivia vet att jag skär mig, hon säger ingenting om det men jag vet att hon undrar. Jag gillade inte tanken på att hon visste.
Och kunde säga det till så många. Då skulle jag klassas som sjuk i huvudet
Men hon är den enda som förstår mig, och musiken den förstår mig kanske bättre än något annat.
Eller någon annan.
Idag skar jag mig pga. Min tvekan och förundran, hur morgondagen kommer bli, imorgon ska min klass till Ungdomsmottagningen, jag är inte direkt rädd utan mer liksom förvirrad, då skär jag mig. När jag är förvirrad.

*

Min mamma kom och hämtade mig efter ungdomsmottagningen.
När jag hörde fröken skrika genom den tomma salen – “ OLIVIA! Din mor är här.”
Din jävla gammeldagsa subba, var det enda jag kunde tänka. Det var så extremt pinsamt. Min klass har värsta mobbar gänget och dom kommer hitta på världens bästa kommentarer, bara av det? tänker du säkert, men tyvärr är det sant. – vad pratade ni om på mottagningen idag då? Frågade mamma efter en kvarts olidlig tystnad – eh.. Om hur man kan ha i familjer och sånt. – inte sexualkunskap då? – jo lite, ljög jag, men man pratar inte om sånt med mammor. – jag kan anmäla pappa, fortsatte jag. – för vad då? Frågade mamma precis som att hon inte visste. – för psykisk misshandel – jag står alltid på din sida Olivia. Men att anmäla pappa behöver verkligen inte vår familj nu, förstår du.
Alla människor har rätt att må så bra som det går, men.

Där jag satt i vår stora bil kände jag mig helt ensam, och av den sista meningen mamma sa. Var jag tvungen att vända bort mitt huvud och sakta, tyst fälla tårar.

Mamma har aldrig sätt mig gråta, på det sättet då man verkligen är ledsen.
Jag kommer ihåg för en inte alls lång tid sen, hade min bästa kompis som betyder allt för mig, fått en tjej och då visste jag att allt skulle förändras, att han sakta skulle försvinna från mitt liv.
Då när han inte var i närheten slog jag, sparkade, grät, pep, andades så häftigt.
Mellan mina tårar skrek jag med hopbitna tänder.
Den dagen skrämde jag verkligen mig själv. Tur att Lina var där, bara hon fick komma mig nära då. Ingen annan.

Hemma. Änen gång. Lina var säkert inne på chatten. Behövde prata.

• Lina loggade just in*
  “hejsan!“ skrev hon med enorma bokstäver. Hon undrade hur psykisk stavas. Jag muttrade lite för mig själv men samtidigt log jag. Lina hjälper verkligen mig.