Lite gnäll om trängseln

Om jag hade blivit invald i den kommunala arbetsgruppen med uppgift att förbättra skolan, så hade jag avbrutit mötesordföranden när hon hade velat avsluta mötet. Jag hade propsat på ett hastigt tillägg i protokollet. Jag hade skyllt skolproblem på trängseln. Och det hade låtit gnälligt.

Nu sitter jag inte i någon arbetsgrupp. Jag sitter heller inte trångt till, men jag är i alla fall medveten om att det är många som gör det. Trängseln är nämligen ett av skolans problemas grandes. Trängseln är ond. Den är allstädes närvarande och både fysisk och mental. Den fysiska trängseln beror på kommunala ekonomiska misslyckanden. Den mentala är det trista resultatet av en intellektuell kullerbytta som skolideologerna har omsatt till lokal praktik.

Den fysiska trängseln kan beskrivas så här: Människor betalar kommunalskatt. Skatten hamnar i något som kallas kommunens budget. Kommunen vill spara. Den vill naturligtvis prioritera sådant som syns, inte sådant som är vardagligt och nödvändigt. Chefer får i uppdrag att spara. De lokala kassorna krymper. Cheferna vill emellertid odla fina meritlistor, så att de kan klättra vidare när den tiden kommer. Så de protesterar inte när svångremmen dras åt och slantarna dras in. Besparingarna genomförs under namnet “förändrade arbetsformer”. De nya arbetsformerna är ofta trängselintensiva. Trängseln är både rumslig och tidslig. Vissa år är nämligen eleverna alldeles för många. Lokalerna är dock desamma. Några nya utrymmen är det inte tal om, så eleverna packas som sillar i befintliga skrubbar. Det är ju bra, med tanke på att grupparbeten lättast bedrivs avskilt. Även lärarrummen tas i anspråk och lärarna förpassas i enlighet med “eleven-i-centrum-doktrinen” till snabbsanerade asbetskyffen i källaren. Där blir det rejält trångt. Men de som har “världens viktigaste jobb” finner sig med den nya arbetsformerna. Och påtaglig gemenskap ska ju vara bra, det har skolkonsulterna sagt. Trängseln har dessutom det goda med sig att de nu tvingas vara sociala. Lärare är inåtvända, misslyckade akademiker och att det bara är nyttigt för dem att fortleva sina arbetsdagar i arbetslag lokaliserade till företagsinspirerade kontorslandskap.

Den rumsliga trängseln går väl att hantera. Det är värre med den mentala. Tiden är nämligen konstant. På många håll testas slopade timplaner. Man tänker sig att den bundna tiden var ett ont ok, som lärare och elever plågades under. Så lösningen ligger väl i friare tider: Slopa tysktimmarnas tidsbundenhet! Låt eleven själv få den tid den behöver för att nå målen! Härligt. Men hur lärare och elever än vänder sig i de flexibla kyffen som utgör deras arbetsplatser, så misslyckas de. Problemet är nämligen inte när och hur ett ämne ska läsas. Problemet är stoff- och ämnesträngseln. Problemet är att det saknas principer för sortering. Allt är ju viktigt. Nu gäller fysisk aktivitet, läs- och skrivkunskaper, räkning, grundläggande geografi och historia, praktiska färdigheter, jämställdhet, demokrati, massmediaträning, konflikthantering och mobbning, lokala läroplaner, ämnesövergripande arbete, det livslånga lärandet … Detta hade väl varit en baggis om det fanns Någon som satte dagordningen och sade: Det där prioriterar vi, det där får vänta. Men det är det ingen som törs, naturligtvis. För om man säger sig välja det ena, så väljer man ju bort det andra.

Trängseln blir värre eftersom den befrämjas av kunskapsrelativismen. Det finns inga givna svar på didaktikens kärnfårgor: Vad bör eleverna lära sig och varför? För hur besvarar man dem i ett samhälle utan överideologi? På det glada 1800-talet var det en Gudi behaglig gärning att fostra sedliga kristna. Under folkhemstiden var det ansvarsfulla arbetare som skulle skolas. Men idag? Vi har en ‘värdegrund’. Den tror alla är överideologin. Men det är inte sant. Överideologin är kunskapsrelativismen. Med detta avses idén att det inte finns någon sann, objektiv kunskap och att det därför i förlängningen är onödigt och skadligt att eleverna lär sig något på riktigt. Doktrinen må vara ontologiskt sann eller inte. Som taskigt påläst läxa av skolideologer på kommunal nivå orsakar den dock bara trängsel. För varför ska man läsa medeltidens historia när eleverna vet så lite om hur musikbranschen fungerar? Trängseln blir värre – mycket blir viktigt men inget blir sant.